4 Mosebok 13 innehåller en lista med namn som varje kristen borde känna till. Se efter om du känner igen någon av följande: Sammua, Safat, Jigeal, Palti, Gaddiel, Ammiel, Setur, Nahebi eller Geuel.
Har du problem med att känna igen dem? Oroa dig inte – det skulle ha varit konstigt om du kände igen dessa namn. De är spejarna som sändes av Gud för att bespeja Löfteslandet. När jag säger att vi borde känna till dessa namn är inte misslyckandet vårt – det är dessa mäns.
Bibeln talar om för oss att var och en av dessa män var ledare för sin stam. De var kända som män med enastående förmågor, de hade makt och auktoritet, de stod över andra. Uppenbarligen var det enkelt att välja dem för den här typen av uppdrag. Så hur föll dessa namn i glömska?
Jag kan svara på det med två ord: Josua och Kaleb. Dessa är de två namn vi minns från denna episod i Skriften. Det var endast de som återvända från sitt uppdrag med ”ett gott budskap”. De andra spejarnas budskap var baserade på fruktan; de varnade för att gå in i Kanaan på grund av de skräckinjagande stammarna som bodde där. Men Josua och Kaleb uppmanade Israel att gå vidare i tro i förvissningen om att Gud skulle bereda vägen.
Vad var det som fick Josua och Kaleb att agera annorlunda mot de andra? Svaret finns att läsa i Guds ord till Moses: ”I min tjänare Kaleb är en annan ande, så att han i allt har efterföljt mig” (4 Mosebok 14:24).
Jag vill betona att den överväldigande majoriteten av israeliterna var redo att följa de andra tio spejarnas råd. De fruktade att de skulle besegras av mäktiga fiender i Kanaan. Hur gensvarade Gud på detta?
Herren befallde de tio spejarna och alla dem som höll med dem: ”Vänden eder i morgon åt annat håll, bryten upp och tagen vägen mot öknen, åt Röda havet till" (14:25). Med andra ord, ”Ni har valt att gå tillbaka till öknen. Och med det valet vägrar ni att ärva landet jag gav er löfte om.”
”Ingen av eder skall komma in i det land som jag med upplyft hand har lovat giva eder till boning, ingen förutom Kaleb… och Josua... Men edra barn, om vilka I saden att de skulle bliva fiendens byte, dem skall jag låta komma ditin, och de skola lära känna det land som I haven föraktat” (14:30-31).
Här är ett tydligt budskap för var och en som följer Jesus. Det är detta: Om vi inte strävar efter att vara av en ”annan ande”, kommer vårt val att ha en motsatt påverkan på hela vårt samhälle. Vårt val att vandra i en öken av ”lagom tro” skadar inte bara oss utan även dem runt omkring oss. Våra barn är särskilt i farozonen. Även om Gud inte anklagar dem för våra synder, påverkas de djupt av våra syndfulla val.
Vilken hård läxa. Men det finns otaliga kristna idag som är precis som de där israeliterna. Sådana troende är tillfreds med att vandra i en öken med tro baserad på fruktan. Deras enda önskan är att smälta in bland alla andra i kyrkan. De säger till sig själva, ”Radikal kristendom är inte något för mig. Jag vill bara vara trofast mot min trosgemenskap och min familj. Är det så fel?”
4 Mosebok 14 bemöter just detta tänkesätt. Gud säger här i själva verket, ”Om jag har lovat dig något, kommer jag att erbjuda ett sätt för dig att få det. Men genom ditt eget val har du vägrat ta emot det jag erbjuder. Därför kommer du aldrig att ärva det jag lovat. Du är bestämd till att vandra i en öken som du själv valt.
Tydligen var det något i både Josua och Kaleb som skilde ut dem från deras trosgemenskap. Och den skillnaden var tydlig i Guds ögon. Vad var det? Vad menade Herren när ha sa att dessa män var ”av en annan ande”? Och hur ser det ut i en troende idag?
Jag vill först titta på vad en annan ande inte är.
Den typ av annan ande som Gud söker efter kan inte frambringas av köttet. Det är inte en yttre styrka, själsstyrka, glöd eller beslutsamhet. De tio okända spejarna i Israel hade allt detta – sannerligen, deras stammar hade valt dem just för dessa kvaliteter. Uppenbarligen sökte Gud efter något annat.
Så vad gör en ande ”annan” i Guds ögon? Det är inte en ”Typ A”-personlighet, en som djärvt rör sig framåt i enlighet med sin egen vision och ambition. Om detta vore fallet skulle de tio okända spejarna ha fått jobbet gjort. Många Typ A-kristna idag rör sig djärvt framåt men i enlighet med sin egen vision. Det behagar inte Gud alls.
Simson är ett exempel på den här typen av troende. Han avgav nasirlöftet, som innebar ett strikt religiöst levnadssätt. Simson tillät inte en rakkniv nudda hans hår och han vägrade dricka vin. Han vigde all sin styrka till att tjäna Gud och strida mot Israels fiender med iver.
Men Simson tillät viss köttslighet i sig själv. Han ägnade sig ofta åt ogudaktighet och accepterade lättvindigt sådant som uppenbarligen misshagade Gud. (Till exempel besökte han prostituerade.) Kort sagt hade Simson en form av en annan ande – men hans hjärta var inte till fullo överlåtet till Gud. Han var allt för villig att vandra bort från Guds vägar och han hade inga samvetskval över det.
Reflektera över Barnabas i motsats till Simson. Det finns inte någonting på utsidan som säger att denne fromme man var av en ”annan ande”. Han var inte den typen av brandfackla som vi associerar med oförskräckt tro, som en Josua eller Kaleb. Tvärtom, Barnabas var en fredsstiftare. Hans namn betydde ”uppmuntran”, inte ”andlig krigare”. Låt oss vara ärliga: Inte många av oss skulle placera Barnabas i samma kategori som Josua eller Kaleb.
Men Barnabas var väldigt mycket av en annan ande i Guds ögon. Hur? Tänk på hans nödvändiga arbete med aposteln Paulus och deras unga skyddsling Markus. Paulus var frusterad över Markus, som hade lämnat deras uppdrag mitt under en mycket svår missionsresa. Nu ville Markus återförenas med dem.
Men Paulus vägrade ta tillbaka honom. Han resonerade, ”Vi behövde få genomslag i några särskilda städer men när Markus lämnade oss blev vi underbemannade. Evangeliet blev mindre effektivt där på grund av honom. Aldrig att jag låter honom komma tillbaka”.
Barnabas insisterade, ”Paulus, den unge mannen behöver få en ny chans. Han behöver vår välvilja. Det här handlar inte om vår framgång. Det handlar om att träna upp Markus till en trofast tjänare”. Kort sagt, han satte sig emot Paulus. Och när Paulus vägrade vika sig lämnade Barnabas honom och sa, ”Det här är inte rätt i Guds ögon. Jag ger mig av med Markus”. Det där är en man av en annan ande.
Här är något annat som var annorlunda med Barnabas. Han var den samme man som gick till Paulus strax efter hans omvändelse, när alla fortfarande var rädda för Israels värste förföljare. Bara några veckor innan andades Paulus hot och mordlust mot kyrkan. Men Barnabas hade Andens djärvhet att lita på vad andra inte gjorde: att Gud ville använda Paulus mäktigt. För att göra det riskerade han sitt eget liv.
Enkelt sagt hade inte Barnabas ”andra ande” något alls att göra med att vara en Typ A-personlighet. Han illustrerar att du kan vara en stillsam, mild person och fortfarande ha vad Josua och Kaleb hade. Sannerligen, den Helige Ande längtar efter att falla över varje typ av troende för att göra Kristus känd för världen.
Du kanske protesterar, ”Det här inbegriper fortfarande inte mig. Jag vet att Gud kan använda stillsamma människor, men mitt problem är annorlunda. Jag har alkoholism i min bakgrund. Jag kämpar mot depression dagligen. Hur kan jag vara av en annan ande när jag kämpar för att bara klara mig igenom dagen?”
Jag påminner dig: Gud gör inte skillnad på människor. Det har ingen betydelse för honom om du har allvarliga problem eller små problem. Hans Ande väntar på att falla över dig och fylla dig för hans syften. Oavsett ditt tillstånd, så har Gud sina ögon på dig.
För övrigt är det Guds verk – inte ditt – att göra dig till en person med en annan ande. När han gör det kommer människor att fråga, ”Vad har hänt med dig?” Du kommer att kunna svara, ”Jesus hände med mig” – och det kommer att behaga och glädja Gud gränslöst.
Låt mig ge en illustration av två unga kristna män.
De två unga männen jag vill tala om här är sammansättningar av kristna vi alla känner.
Ben kom till Kristus som tonåring genom en ministry på gymnasiet. Han växte i sin tro och förde sina vänner till Kristus. Så småningom anslöt sig Ben till ministryts personal och mötte sin blivande fru där. De gifte sig, fick barn och tjänade i barngruppen i kyrkan där de deltog i gudstjänsterna.
Med tiden blev Ben mer och mer upptagen av sitt jobb, och hans andliga passion började förminskas. Han fortsatte bedja, läste Bibeln, gick till kyrkan och tjänade i ministryt, men bit för bit drev han bort från den andliga innerlighet han en gång hade. När detta hände började Ben bortförklara det: ”Den typen av iver hörde till min tid i ungdomsgruppen. Att ’brinna för Gud’ är inte menat för den här perioden i mitt liv. Nu har jag plikter. En make och far kan inte kosta på sig att ha en ’radikal tro’. Jag måste visa återhållsamhet eftersom andra är beroende av mig”.
Efter det här började Ben bli släpphänt med synd, både sin egen och andras. Återigen bortförklarade han, ”Vi snubblar alla på olika sätt. Jag begår åtminstone inte äckliga synder”. Värst av allt var att han hade börjat nöja sig med mindre i sitt liv med Jesus. Idén om att pressa på för mer i Kristus kom inte längre i hans tankar. Han hade förlorat den brinnande bönen han haft när han var yngre: ”Herre, jag kan känna att jag driver iväg. Återuppliva min passion för det som behagar dig”.
Ben bortförklarade också andras val att tjäna Gud. Han såg unga människor som gick in i tjänst och sa till sig själv att deras val i slutändan var egennyttiga. Ben hade ingen aning om att hans egna andliga kompromiss hade lett till avundsjuka som fick honom att döma andra felaktigt.
Enkelt uttryckt var Bens liv välsignat – men han själv var inte längre en välsignelse. Bibeln beskriver detta särskilda tillstånd väldigt klart: ”Ni har fortfarande köttsligt sinne” (1 Korintierbrevet 3:3). När Paulus skrev detta vände han sig till erfarna kristna som borde ha varit mogna i Kristus. I stället fortsatte de vara som ”andliga bebisar”: ”Och jag kunde icke tala till eder, mina bröder, såsom till andliga människor, utan måste tala såsom till människor av köttslig natur, såsom till dem som ännu äro barn i Kristus. Mjölk gav jag eder att dricka; fast föda gav jag eder icke, ty det fördrogen I då ännu icke. Ja, icke ens nu fördragen I det, eftersom I ännu haven ett köttsligt sinne” (3:1-3).
Paulus tog itu med äkta köttslighet här – skvaller, förtal, avund och missämja. Och han pekade i kärlek ut för korintierna hur kompromiss hade fört dem till köttslighet. En gång i tiden hade dessa människors hjärtan brunnit för Gud. Han sa till dem, ”Jag förväntar mig mycket från er eftersom jag vet att ni är andligt dugliga”. Men de som hade kunnat ärva stora välsignelser vandrade fortfarande i en öken.
Ben var inte ett dugg annorlunda än de kristna i Korint. Han var köttslig, han levde enligt köttets sinnelag, inte enligt sin förståelse av Guds Ord. Efter flera års vandring med Jesus fick Ben fortfarande sin näring från mjölk i stället för kött. Han kan ha försökt få tag på sina köttsliga önskningar eller uppbjuda lite energi för att ”vara mer andlig”. Men det är inte Andens kraft – och det kan inte utföra Guds syften. Sanningen är att Ben inte längre värderade det som har hör Gud till.
Jays liv står i skarp kontrast till Bens.
En annan ung man – denne med namnet Jay – kom till Kristus genom samma ministry på gymnasiet som Ben. Han blev också aktiv i gruppen och ledde sina vänner till Herren. Jay hade en sådan hunger för Bibeln att han bar omkring på den största Bibel han kunde hitta. Hans ständiga tanke var, ”Gud, ditt Ord är som honung för mina läppar!”
Jay mötte också sin blivande fru i en ministrymiljö, och de gifte sig också och fick barn. När Jays arbete krävde mer av honom bad han, ”Herre, jag kommer inte att vända mig bort från dig, hur upptagen jag än blir. Jag ska jaga efter dig mitt i mitt jobb. Jag vet att du har ett syfte med det, även om jag inte kan se det. ’Inte genom styrka eller kraft utan genom min Ande, säger Herren.’”
Skillnaden mellan Bens hjärta och Jays hjärta gör all skillnad i världen. Den ena är böjd åt sitt eget förnuft och sin egen vilja, medan den andra är böjd åt ständig förtröstan på Gud. Och om du ställde upp de båda bredvid varandra i kyrkan skulle du förnimma skillnaden i dem. Hur kan det vara så när de i realiteten levde likadana liv? Här är skillnaden: När du möter Jay vet du omedelbart att han varit med Jesus. Du skulle kunna ställa Jay i en rad med 100 andra troende och till och med då skulle han utmärka sig med att ha en ”annan ande”.
Du kanske känner någon som är som Jay. Han är en egendomlig, ovanlig blandning av måttfullhet och glädje. Tidvis kan han vara svår att ha att göra med. Men att vara i hans sällskap ger dig en smak av Jesus – och du vet det.
Jay kan vara alltför hård mot sig själv. Hans synder bedrövar honom till den grad att ångesten blir synlig. Men djupt inom sitt hjärta växer han i friheten från köttets slaveri. Andra säger till honom att han ska bli lättare till sinnes. Men Jay skulle inte byta sin förkrosselse – och friheten som följer den – mot allt godkännande i världen. Han ägnar sig inte åt grovt skämtande, och han tar illa vid sig när du håller på med det. Han har en intensitet när det gäller det som hör till Gud. Och han är alltid redo att bedja när något behov nämns, när som helst eller var som helst (vilket kan vara pinsamt). När han misslyckas – och han misslyckas lika ofta som alla andra kristna – vänder han sig direkt till Herren för förlåtelse och nåd. Han växer i nåd, och hans uppsyn visar det.
Människor som Jay bemöts ofta med tystnad i kyrkan. De får inte många inbjudningar till fester. Vi ser världens Jays som egendomliga på ett sätt som vi inte vill vara. Ändå vet vi att det finns en djuphet i dem, att de är i samklang såväl med himlen som med världen runt omkring dem. Vi kanske bortförklarar, ”Han har sitt sinne alltför mycket vänt mot det himmelska för att vara till nytta i det jordiska”. Men det finns inte någon sådan människa. Den som har sitt sinne vänt till det himmelska kommer att vara till mycket mer nytta i det jordiska än någon annan.
Du förstår, den här världens Jays längtar efter att göra det Gud önskar att de ska göra. Det är vad som får dem att stiga upp på morgonen. Och det är vad som skickar in dem i bönekammaren. Den som är bekant med Jay vet att han kommer ut ur sin bönetid med en vision av Jesus. Den visionen kommer att leda honom genom dagen – och den kommer att utföra himlens syften.
Vad exakt skiljer ut en person med en annan ande?
Skillnaden avslöjas i kontrasten mellan Ben och Jay. Ben är rädd för att bli tagen på bar gärning i synd; Jay är rädd för att försynda sig mot Gud. Ben är rädd för att förlora sina kamraters sällskap; Jay är rädd för att bedröva Guds Ande. Ben gör vad hans kyrka kräver; Jay längtar efter att göra vad Gud önskar.
Kort sagt, det som gör att någon har en annan ande är ett konsekrerat/helgat liv. Det finns inget annat svar. Vad betyder ”konsekrerat/helgat”? Första delen av ordet – “kon” – betyder “med” och den andra delen betyder “helig”. Konsekration/helgelse är ett bihang till helighet. Det betyder att vara ”med” ett liv utanför ditt eget. Det är ett liv fyllt av Anden, som kommer från Gud uteslutande.
Min far lärde mig en av de bestående lärdomarna i mitt liv när han sa till mig som barn, ”Gary, du kan ha så mycket av Jesus som du vill ha.” Jag har sett detta bevisas gång på gång. Gud håller aldrig tillbaka sin smörjelse från dem som pressar på i hans höga kallelse. Det är vårt gensvar på hans erbjudande som bestämmer om vi kommer att ärva det han planerat för oss.
Så, lever du ett köttsligt liv? Undrar du över vad Gud önskar av dig? Din Far vill göra sina önskningar tydliga för dig – om du vill ta dig tid för att få veta de önskningarna. Är ditt liv fullt av svaghet och avsaknad av vision? Han vill återuppliva dig och ge dig sin vision, så att du kan utföra de gärningar han har förberett för dig.
Om du lever ett medelmåttigt, kompromissande liv i Jesus finns det bara en sak att göra. Ropa på honom att Han ska förnya din mottaglighet för hans Ande. Han kommer att svara dig. Han vill att du blir av en annan ande!