"Fröjd i HERREN är eder starkhet" (Nehemja 8:10). När dessa ord proklamerades hade israeliterna precis återvänt från fångenskap i Babylon. Under Esras och Nehemjas ledning hade folket åter byggt upp Jerusalems förstörda murar. Nu hade de i sikte att återupprätta templet och återuppliva nationen.
Nehemja sammankallade till ett särskilt möte vid stadens vattenport innanför Jerusalems återuppbyggda murar. Folket församlade sig, alla såsom en man, på den öppna platsen framför Vattenporten" (Nehemja 8:1). En del forskare tror att ungefär 50 000 personer samlades.
Först kom predikandet av Guds Ord. Skriften säger att folket hungrade efter att få höra det. "De bådo Esra, den skriftlärde, att hämta fram Moses lagbok … Då framlade prästen Esra lagen för församlingen, för både män och kvinnor, alla som kunde förstå vad de hörde" (8:1-2).
Det var inte nödvändigt att försöka övertala dessa människor att lyssna på Guds Ord. En samfälld hunger hade utvecklats bland dem. Och de var helt och fullt beredda att underordna sig Guds Ords auktoritet, de ville ledas av det och rätta sig efter dess sanning.
Esra predikade till folksamling i häpnadsväckande fem eller sex timmar, "från dagningen till middagen" (8:3). Ändå lade ingen av de närvarande märke till att tiden gick. Tvärtom, "Allt folket lyssnade till lagboken" (8:3).
Vilken fantastisk scen. Jag tror det skulle vara svårt att hitta en sådan händelse i den moderna församlingen. Men äkta återupprättelse kan aldrig äga rum utan denna typ av förtärande hunger efter Guds Ord.
Tro inte att det var en vältalig predikan i den scenen där vid vattenporten i Jerusalem. Esra gav inte en sensationell predikan. Det var snarare så att han predikade direkt från Skrifterna, han läste flera timmar i rad och förklarade betydelsen. Och medan folket lyssnade blev de mer och mer hänförda.
Tidvis blev Esra så överväldigad av det han läste så att han stannade upp och "lovade den store HERREN Gud" (8:6). Guds härlighet kom mäktigt ner och alla lyfte sina händer i tillbedjan: "Allt folket svarade: "Amen, Amen", med uppräckta händer" (8:6). Fulla av ånger och förkrosselse, "böjde de sig ned och tillbådo HERREN med ansiktet mot jorden" (8:6). Sedan ställde de sig upp igen för att få veta mer.
Det var inget manipulerande från talarstolen, inget dramatiskt vittnesbörd. Det fanns inte ens några musiker än så länge. Dessa människor hade helt enkelt öron till att höra allt som Gud sa till dem.
Mina älskade, jag tror att Herren längtar efter att röra sig bland sitt folk på samma sätt idag. Men den typ av väckelse och tillfrisknande som vi ser händer med Guds folk i Nehemjas åttonde kapitel kräver ett prästerskap och en församling lika hänförda av skrifterna som Esra var.
Det kräver också ett folk som är precis lika angelägna att höra Guds Ord och vandra i det. Inte ens den mest eldiga predikanten kan väcka en självbelåten församling om den inte hungrar efter att höra Guds sanning.
Resultatet av denna mäktiga predikan var en fortsatt våg av förkrosselse bland åhörarna.
En halv dag av predikande var inte tillräckligt för de hungriga israeliterna. De ville ha ännu mer av Guds Ord. De bildade grupper med sjutton äldste förutom Esra som ledde dem i bibelstudier resten av dagen.
"(De) undervisade folket i lagen, … de föreläste tydligt ur boken, ur Guds lag; och de utlade meningen, så att man förstod det som lästes" (Nehemja 8:7-8).
När folket begrep Guds lag började de sörja över sin synd. "Allt folket grät, när de hörde lagens ord" (8:9). Försök föreställa dig det: 50 000 människor som böjde sig mot marken och unisont sörjde över sina överträdelser. Guds Ord hade likt en hammare brutit ner deras stolthet och deras gråt ekade över bergen miltals bort.
Jag frågar dig: Är detta det enda som behövs för ett uppvaknande? Är det ett ord så genomträngande att människor tvingas ner på sina knän, gråtande och ångerfulla inför Gud? Jag har varit med om sådana heliga möten själv. När jag var barn deltog min familj i ett "tältmöte" vid "Living Waters Camp Ground" i Pennsylvania. Jesu återkomst predikades med sådan kraft och auktoritet att alla var övertygade om att Kristus skulle kunna komma tillbaka vilket ögonblick som helst.
Hur äkta dessa manifestationer än var kan inte något av detta i sig själv dra syndare in i Guds hus. Föreställ dig en icke omvänd person som försöker hålla modet uppe under livets påfrestningar, med äktenskapsproblem, sargad och förvirrad, rädd att hans liv inte har någon mening. En sådan person är utan glädje och hopp. Inget han försöker mättar hans inre törst. Det är manifesterandet av Jesu äkta glädje som berör honom mitt i hans smärta och sorg.
Vi måste förstå: Väckelsen vid vattenporten i Jerusalem var inte för syndare. Den var för Guds avfälliga barn. Herren försökte återupprätta sitt folk, befria dem från slaveri och döpa dem med glädje för att göra dem starka. Ja, vittnesbördet han vill föda fram i sitt folk är bestående äkta glädje. "Fröjd i HERREN är eder starkhet" (Nehemja 8:10). Denna glädje som kommer ur äkta ånger och förtröstan på Guds Ord för med sig styrka till hans folk och drar syndare in i hans hus.
Jag tror att denna djupa varaktiga glädje i hög grad saknas idag. Jag har hört kristna säga, "Vi bad ner en väckelse i vår kyrka." Men detta kan inte ske enbart genom bön. Det kan inte bli ett sådant uppvaknande om inte människor ihärdigt hungrar efter Guds Ord. Och de måste fullständigt överlämna sina liv till att låta sig ledas av Skrifterna. Vi kan helt enkelt inte vinna den himmelska glädjen innan det rena Ordet har överbevisat oss om att vi avfallit.
När David var olydig förlorade han Herrens glädje. Den glädjen kunde bara bli återställd genom äkta ånger. Och David visste detta; så han bad, "Två mig väl från min missgärning, och rena mig från synd. Ty jag känner mina överträdelser, och min synd är alltid inför mig … Skära mig (Rena mig)" (Psaltaren 51:2-3, 7). David bad också för att få tillbaka vad han förlorat: "Låt mig åter få fröjdas över din frälsning" (Psaltaren 51:12).
När Guds Ord vördas blir resultatet ett utgjutande av äkta "Jesusglädje".
Esra sa i själva verket till folkmassorna, "Ni har hungrat efter Guds Ord och låtit det verka i era hjärtan. Ni har ångrat er och sörjt, och Gud är tillfreds. Men nu är det dags att fröjda sig. Ta fram era näsdukar och torka bort era tårar. Det är tid för glädje!"
Herrens härlighet föll på Israel, och folket spenderade de följande sju dagarna till att fröjda sig: "Och allt folket gick bort och åt och drack; … (de) gjorde sig mycket glada; ty de hade aktat på det som man hade kungjort för dem" (Nehemja 8:12).
Det hebreiska ordet för "glada" här betyder "glädje, lycka." Detta är inte bara en bra känsla utan en djup inre rikedom. Det är tydligt för alla runt omkring att denna källa av glädje har kommit från himlen.
När vi startade Times Square Church 1987 insåg vi snabbt att vi var herdar för ett modernt Korint, ett av de mest köttsliga områdena i världen. Därför måste vi predika ett överbevisande budskap som skulle väcka upp hjärtan. När vi först öppnade våra dörrar besöktes våra gudstjänster av många kristna som jobbade i nöjesindustrin på scen, TV och film. Några av dem hade valt att stanna kvar i karriärer som klart och tydligt vanärade Herren.
Vi undrade om vi kunde evangelisera bland icke frälsta människor inom showbiz om våra egna församlingsmedlemmar fortfarande var inblandade i moraliskt oacceptabla sidor av verksamheten. Så vi predikade ett budskap om "avskiljande" och Herren började ta itu med folket. Många gav upp lukrativa karriärer inom showbiz och Gud välsignade dem förunderligt. En före detta skådespelare är idag pastor i en kyrka i Israel.
Vi upptäckte att Gud hade bevarat en gudfruktig kvarleva för sig själv i Times Square, ett folk som älskade hans Ord. Vid varje gudstjänst satt folket som hungriga fåglar med sina munnar vidöppna för mat. Efteråt tog de med sig predikningar på band för att lyssna på. Vår kyrka fick erfara en ångerns ande, en iver att lyda och en beredskap att foga sig efter Guds Ord.
När vi alla kom under Guds Ords makt och ledning, såväl pastorer som församling, fylldes våra gudstjänster med mer än tårar av ånger. Helgedomen fylldes med toner av seger, glädje och fröjd. Där var stor fröjd eftersom vi hade börjat förstå Guds Ords stora sanning. Människor ropade av glädje när de började se vilka de var i Kristus – att på Korset dömdes alla deras synder, och att de inte längre var under Guds vrede.
För att behålla Herrens glädje bland sitt folk Israel kallade Gud till ett ännu djupare verk i nationen.
Gud hade hört israeliternas rop och han hade visat barmhärtighet mot dem. Han hade vänt deras sörjande i fröjd, och tillåtit dem att ropa och fröjdas. Och nu kallade han samman dem till ännu ett möte. Kort sagt, om Israel skulle behålla glädjen – om de inte skulle förlora den igen – behövde Gud gräva lite djupare.
Vissa områden i människornas liv var inte i överensstämmelse med hans Ord. Ändå hade Herren låtit var och en fröjdas under en tid eftersom han ville att de skulle veta att de var älskade och i trygghet. Nu bad han dem under detta tillstånd av bifall och glädje att överlämna sig åt ett större avskiljande från världen.
Gud sa till dessa jublande glada själar, "Jag är mycket nöjd med er. Ni har vördat mitt Ord, ångrat era synder, fröjdats i min barmhärtighet och överlåtit er till att lyda mig. Nu är det tid för er att agera utifrån min kärlek. Jag vill att ni avskiljer er helt och fullt, att ni gör er helt fria från världens påverkan som har smugit sig in i era hjärtan och hem."
Den enkla sanningen är att Guds folk inte kan gå framåt till fullhet i Kristus om vi inte mer och mer avskiljer oss från denna världens ande. Om vi inte blir mer himmelskt sinnade och mindre bundna vid världsliga nöjen som omger oss kommer vi också att bli tömda på glädjen över vår frälsning. Den trista sanningen är att många troende är oförmögna att glädjas över sin frälsning eftersom de försummar att lyda Guds Ord. Lydnad till hans Ord är stället där välsignelsen och glädjen börjar!
Israel ville inte förlora sin fantastiska ande av glädje. Så de samlades igen för att lyda Gud på denna punkt: "Och de som voro av Israels släkt avskilde sig från alla främlingar och trädde så fram och bekände sina synder" (Nehemja 9:2). "Dessa … gingo ed och svuro att de skulle vandra efter Guds lag … att (de) icke skulle giva (sina) döttrar åt de främmande folken, ej heller taga deras döttrar till hustrur åt (sina) söner" (10:29-30).
Lägg märke till att Israels omständigheter och prövningar inte ändrades; Gud förvandlade dem. Nehemja påminde ett fröjdefullt Israel om hur Gud hade tagit hand om deras förfäder i öknen. Herren hade utgjutit barmhärtighet av många slag över dem. Han hade undervisat dem genom sin Ande och lett dem genom molnstoden och eldstoden. Han hade övernaturligt försett dem med manna och vatten. Mirakulöst hade han inte heller tillåtit deras kläder eller skor att någonsin slitas ut (se Nehemja 9:19–21).
Det är likadant idag. Gud har lovat att utgjuta samma barmhärtighet över sitt folk. Mitt i våra bedrövelser måste vi stilla gå till Guds Ord och bedja att den Helige Ande ska skriva det i våra hjärtan. Det är så vi börjar komma in i hans vila och frid.
Men vi kan fortsätta välja att leva i en öken som Israel gjorde. Nehemja framhöll att Israels förfäder hade ignorerat Guds lag: "Men de blevo gensträviga och satte sig upp mot dig och kastade din lag bakom sin rygg … Du hade fördrag med dem i många år … men de lyssnade icke därtill" (Nehemja 9:26, 30).
Endast Herrens glädje förser oss med sann styrka. Vi kan prata om vår tio- eller tjugoåriga vandring med Kristus, men om vi inte förlitar oss på den Helige Ande att göra Guds Ord levande för oss kommer vår glädje att bli kortlivad. Vi måste ständigt hungra efter hans Ord; det är där som glädjen börjar och förblir.
Hur behåller vi Herrens glädje? Vi gör det på samma sätt som vi fick hans glädje i början: Vi älskar, ärar och hungrar efter hans Ord. Och vi vandrar ständigt i lydnad genom den Helige Andes kraft.
Rent personligt fann jag glädje och frid i mitt eget hjärta den dagen jag åberopade min position i Kristus. Det skedde när jag helt satte min tro till att i Kristus kan jag frimodigt komma inför Guds tron med tillförsikt. Jag var inte längre tyngd av synd, ingen vrede mötte mig längre. Domen för mina synder skulle aldrig mer fällas över mig eftersom Gud redan hade dömt dem genom sin Son på korset.
Idag har Guds folk det som GT:s heliga inte ens kunde föreställa sig: en rättfärdighet genom tro allena och inte genom gärningar. Dessutom har vi en välsignad frid då vi vet att Gud inte längre tillräknar oss synd eftersom vi är i Kristus. Detta är Guds levande Ord; detta är att sätta sin tro till Skrifterna. Detta är hoppet som leder en troende in i en outsäglig glädje, frid och vila. Och denna glädje är vår dagliga styrka; vår arvslott för att möta alla våra bedrövelser!
Må vår dyrbare Herre föra dig till denna plats av vila i alla dina prövningar. Och må hans glädje bli din styrka. Amen!