Ofta är bön ett av de mest själviska områdena i kristnas liv. Många av oss måste erkänna att de flesta av våra böner fokuserar på våra egna behov.
Då och då kan vi sträcka oss längre bort än våra egna, inskränkta bekymmer och be för andra. Men oftast när vi säger till någon, ”Jag ska be för dig”, gör vi det inte. Eller så ber vi en gång och glömmer sedan snabbt bort den personens behov.
Enligt Skriften är inte vår egna ljuva gemenskap med Herren tillräckligt. Ja, bön är hemligheten bakom andligt växande. Men om vi kommer inför tronen bara för vår personliga uppbyggelse och behov är vi själviska. Bibeln visar oss att vi inte får försumma att på allvar be för de trängande behoven överallt runtomkring oss.
Vår ministry hörde nyligen från en dyrbar äldre man i San Diego. Denne käre sa att Gud hade manat honom att dagligen be för mig, och han frågade om han kunde ta med mig på sin bönelista. Tydligen inkluderar mottagarna av denne mans förbön en lång lista med änkor, fattiga, Herrens tjänare och ofrälsta människor. Han har bett för dem i åratals nu.
Mannen är en pensionerad postanställd och han lever ett väldigt enkelt liv. Han ägnar sin tid till att göra goda gärningar för andra och att umgås med Herren hela dagen. Han kör runt i staden och samlar ihop gamla möbler och andra saker som kastats bort som skräp och reparerar dem för att ge dem till änkor och de fattiga. Han handlar också och gör ärenden åt instängda, lagar deras avlopp och hjälper till att möta deras andra behov.
Hela tiden som denne man gör dessa goda gärningar ber han utan uppehåll, han ber troget för var och på sin lista. Faktum är att han stryker deras namn först när de dör.
Jag har varit en bönemänniska ända sedan jag kallades till att förkunna när jag var åtta år. Men denne gudfruktiga man gör mig skamsen. Jag har inte någon lista med behövande människor vilka jag ber för varje dag – men denne Guds tjänare bara fortsätter bedja.
Jag tror han är som den utblottade änkan som gav en liten småsumma men vars offrande var värt mycket mer än andras gåvor. I själva verket, när jag tänker på all fantastisk evangelisering som har skördat själar in i Guds rike, påminns jag om att det sker tack vare de fantastiska hjälpande bönerna från sådana människor som den här mannen.
Det här budskapet handlar om hur man utvecklar den typen av välsignat böneliv – hur man verkligen blir en medarbetare i bön.
Paulus säger att han räddades ur ”dödsfara” inte genom sin tro utan genom ”medarbetares” böner.
”Ty vi vill inte, bröder, att ni skall vara okunniga om vilken bedrövelse som vi fick utstå i Asien. Vi blev så nertyngda utöver vår förmåga, så att vi till och med misströstade om livet” (2 Korintierbrevet 1:8). Det grekiska ordet för ”nertyngda” här betyder ”hårt nertyngd, allvarligt krossad.” Paulus sa, ”Vår kris var så allvarlig att den var mer än jag kunde uthärda. Jag trodde det var slutet för mig.”
Han blev tröstad när Titus anlände och hade med sig goda nyheter om Paulus ”älskade barn” i Korint. Paulus skriver, ”Gud … tröstade oss genom Titus ankomst, inte bara genom hans ankomst, utan också genom den tröst, som han hade fått av er. För han omtalade för oss er längtan, er sorg och er iver om mig” (7:6–7).
Paulus prövning hade fört honom till slutet av hans uthållighet. Han visste att han inte hade kvar någon styrka till att strida mot mörkrets makter. Så han dömde sitt kött till döden. Och Gud räddade honom underbart: ”Som har räddat och räddar oss ur en sådan dödsnöd. Till honom har vi det hoppet, att han även i framtiden skall rädda oss” (2 Korintierbrevet 1:10).
Paulus säger att det var ytterligare en viktig faktor i hans räddning: bedjande medarbetares mäktiga förbön. ”Då också ni hjälper oss med er förbön” (1:11). Paulus sa till sina läsare, ”Ja, jag är viss om att Gud kommer att rädda mig. Det är eftersom ni hjälper till att få det att ske genom att ni ber.”
Du förstår, Paulus erkände sitt desperata behov av medarbetare i bön. Han visste mycket väl att Gud skulle vara hans skyddssköld för att rädda honom från varje fiende.
Men Paulus visste också att Skriften säger att bön och räddning är oskiljbart. Gud säger till oss, ”Och åkalla mig i nöden, så vill jag hjälpa dig, och du skall prisa mig" (Psaltaren 50:15). ”Han åkallar mig, och jag skall svara honom; jag är med honom i nöden, jag skall rädda honom och låta honom komma till ära” (91:15).
Paulus visste att det var genom böner – hans egna och bedjande medarbetares – som han räddades ”ut ur lejonets gap.”
Ett av de största behoven i kyrkan idag är tjänandet som medarbetare i bön.
Som trogna tjänare till Herren är vi ständigt utsatta för faror från fienden. Vår passion för Jesus retar upp Satan, som ständigt lägger ut alla möjliga snaror och fällor för oss.
En sådan fara tar man väldigt lätt på i kyrkan: kristna pars separation eller skilsmässa. Jag har chockerats av de tjogtals av brev om äktenskap i kaos som vårt ministry tar emot. Alla möjliga orsaker ges för kaoset i kristna hem: söndring, brist på kommunikation, förlust av kärlek, otrohet. Sannerligen, det handlar om mycket mer än de här sakerna. Bakom allt detta är det en attack från helvetet på Guds heliga.
Trasiga hem bland ickekristna är inte något mysterium. Men bland de rättfärdiga, har all sådant kaos en orsak. Tänk på det: Hur kan överlåtna kristna som har tjänat Gud i glädje i åratals plötsligt inte ha någon auktoritet i sina hem? De känner till allt om Guds förbundsed att vara deras styrka och att tillintetgöra varje satanisk makt som kommer emot dem. Så varför segrar djävulen?
Om du är under en sådan attack borde du ställa samma fråga som lärjungarna gjorde: ”Mästare, varför kunde inte vi kasta ut de där demonerna?” Jesus svarade att en typ av demoniskt slaveri inte reagerar på handpåläggning eller engångsbön. Det enda sättet att kasta ut sådana mäktiga fästen är genom uthållig bön och fasta.
Men ibland kan kyrkan ligga i dvala när det gäller bönens makt. Ofta när många kristna möter bekymmer är Jesus det sista stället de vänder sig till. I stället vänder de sig till psykologer, kuratorer, böcker, vänner – överallt utom till Herren.
Om du säger att ditt äktenskap har havererat och du vill att det ska bli helat, frågar jag dig: Hur mycket tid ägnar du åt bön inne i din bönekammare och bestormar himlen för ditt äktenskap? Hur många måltider har du missat på grund av att du fastat för helande med din maka eller make? Hur ofta har du ropat ut, ”Fader, du måste göra något för vår skull. Gör vad som helst som behövs för att hela oss!”
En del bibellärare hävdar att det är otro av oss att be till Gud om samma sak gång på gång. Det är villolära! Gud befaller oss att bedja, söka, fasta, ropa ut i effektiv, uppriktig åkallan. Från första början har sanna tjänare vänt Guds löften till böner:
• Jesus visste att Hans Fader hade lovat honom allting innan världens grundläggning. Men Kristus spenderade timmar i bön om att Guds vilja ska ske på jorden. Han berättade till och med en liknelse som illustrerade uthållighet i bön, om en ”enträgen änka” som krävde rättvisa av en domare tills hon fick det.
• Gud gav Hesekiel underbara löften om Israels upprättelse, och lovade att landets ruiner skulle bli som Edens lustgård. Men Herren sa att det ordet inte kunde uppfyllas utan bön: ”Också detta skall jag låta Israels hus be mig om och göra för dem” (Hesekiel 36:37). Med andra ord, ”Jag har gett er ett löfte, men jag vill att ni ber att det sker. Sök mig av hela ert hjärta tills ni ser att mitt ord uppfyllts. Jag kommer att frälsa, men först måste ni bedja.”
• Gud lovade Daniel att efter 70 år skulle Israel återupprättas. När Daniel såg det bestämda året komma hade han kunnat vänta i tro på att Gud skulle uppfylla sitt ord. I stället föll Daniel ner på sitt ansikte och bad under två veckor tills han såg att Herren fick allt att ske.
Gud befaller oss att be för varandra (se Jakob 5:13–14).
I Gamla testamentet bar Israels präst på sin bröstplatta namnen på alla Israels stammar. Detta uttryckte att människornas behov ständigt var på prästens hjärta i bön. Vilken underbar bild! Det uttrycker att Kristus bär oss i sitt hjärta och presenterar våra behov för Fadern. Men det är också en bild av varje kristen, ett konungsligt prästerskap, som bär andras behov i våra hjärtan.
Paulus var så medveten om sitt behov av de heligas böner att han vädjade om ”medarbetare i bön” överallt. Han bad romarna, ”Men, kära bröder, jag förmanar er vid vår Herre Jesus Kristus och vid Andens kärlek, att tillsammans med mig kämpa genom era böner till Gud för mig, att jag må bli räddad” (Romarbrevet 15:30-31). På samma sätt bad han thessalonikerna, ”Kära bröder, be för oss” (1 Thessalonikerbrevet 5:25).
Det grekiska ordet för ”kämpa” här betyder att ”strida med mig som en kompanjon i bön; brottas för mig i bön.” Paulus bad inte om ett snabbt omnämnande inför tronen. Han vädjade, ”Strid för mig i bön. Strid i anden för mig och evangeliet.”
När Paulus satt i fängelset redo att lägga ner sitt liv vädjade han till filipperna om deras böner: ”För jag vet att detta skall leda mig till frälsning, genom er bön och Jesu Kristi Andes hjälp” (Filipperbrevet 1:19). Paulus visste att han var en märkt människa, att Satans horder hade föresatt sig att förgöra honom. Så är det med varje äkta tjänare för evangeliet. Varje pastor, predikant och evangelist behöver bönemedarbetare som ber för dem utan uppehåll.
Jag kan försäkra dig att jag inte hade kunnat skriva detta om det inte varit för medarbetarna i bön som stått med mig genom åren. Jag påmindes om detta när jag var i Europa för att genomföra pastorskonferenser och nattliga crusades. Hela tiden gjorde Guds Ande mig medveten om att jag bars av bönerna från mängder av människor.
Amerikanska evangelister var inte uppskattade i Nice, Frankrike. Alla oroade sig över den nattliga crusaden och undrade, ”Kan den genomföras?” Frankrike härjas vilt av skepticism, ateism, agnosticism, otro. Den typen av möten vi planerade att hålla hade man aldrig försökt sig på tidigare.
När det var dags samlades ändå tusentals. Men det var då jag började känna mig hjälplös. Jag visste inte vad jag skulle predika. Inget budskap jag hade med mig verkade passa. Min tolk och jag hade tittat igenom några anteckningar i förväg, men jag var inte säker på att de var de rätta för mötet. Jag varnade honom, ”Jag är inte säker på vad jag ska säga.”
Men när jag klev upp på podiet föll Anden mäktigt över mig. Jag kände bönerna från tusentals heliga som gav mig stöd. Och när jag började tala fyllde den Helige Ande min mun. Jag predikade i 40 minuter och under hela den tiden hade du kunnat höra en knappnål falla. När jag avslutade sa jag bara, ”Om du behöver Jesus, var snäll och kom fram.” Flera hundra hoppade upp på sina fötter i gensvar.
Samma sak hände i alla andra länder där vi betjänade under den resan: Kroatien, Rumänien och Polen. Jag bad i förväg, ”Herre, vad ska jag säga?” Varje gång viskade Anden till mig, ”Människor ber”. Jag är övertygad om att bönens makt var den drivande kraften bakom de många frälsningarna vi bevittnade under den resan.
Hur många Herrens tjänare hade kunnat undvika fördärv om de hade haft medarbetare i bön?
Jag skrev nyligen om en pastors fru som lämnade ett sorgligt meddelande på vår ministrys telefonsvarare. Hon sa med väldigt sluddrigt tal, ”Broder Dave, tusentals av predikanternas fruar där ute dricker i hemlighet för att dölja sin smärta. Det är vad jag gör. Jag dricker för att döva smärtan.” Andra gudstjänares fruar skriver om sina misslyckade äktenskap eller deras makars missbruk av internetporr.
Jag känner en kallelse från Gud att hjälpa dessa människor i bön. Jag ber för gudstjänare och deras familjer, eftersom jag vet att de behöver det mer än några andra. Jag avskriver inte någons begäran längre. Jag har lärt mig av egen erfarenhet att hjälpande bön fungerar! Skriften säger att när Petrus satt i fängelset, ”[bad] församlingen uthålligt till Gud för honom” (Apostlagärningarna 12:5). Gud räddade Petrus med ett mirakel genom hjälpande böner.
Paulus bad inte bara om medarbetare i bön utan var en medarbetare själv. Han visste att detta var en del av hans kallelse som en evangeliets tjänare. Han skrev till filipperna, ”Till alla de heliga … tillsammans med församlingsföreståndare och tjänare … Jag tackar min Gud var gång jag tänker på er, vilket jag alltid gör i alla mina böner för er alla, och jag ber med glädje … därför att jag har er i mitt hjärta” (Filipperbrevet 1:1, 3-4, 7).
På samma sätt skrev Paulus till romarna, ” Gud, … han är vittne till hur jag ständigt nämner er i mina böner” (Romarbrevet 1:9). Ordet ”nämner” betyder ”Jag läser upp ditt namn och dina behov för Herren.” Kort sagt, Paulus bad inte andra företa sig något som han inte var villig att göra själv.
Vet du om någon broder eller syster vars äktenskap är i kaos? Om du gör det, vad gör du åt det? Talar du bara om för andra, ”Så synd att de håller på att separera”? Eller tar du namnen inför Herren och kämpar för dem i bön?
Som den dyrbare äldre helige i San Diego är en äkta medarbetare i bön en som ber utan uppehåll för andras behov. Han ber inte bara för dem en gång och sedan slutar. Nej, han ber dag efter dag. Och precis som Daniel, slutar han inte innan han ser Gud möta behoven.
Vill du ha denna tjänst som medarbetare i bön? Om du inte känner till någon med behov, börja med att be för alla kristna äktenskap och för alla Guds heliga. Dina böner behöver inte vara långa. Framför bara helt enkelt din begäran och förtrösta på att Gud hör dig.
Det här illustrerades för mig en gång när jag låg sjuk till sängs. Ett av mina barnbarn kom in och sa, ”Pappa, jag ska be för dig.” Min lilla medarbetare la sin hand på mitt huvud och bad, ”Jesus, gör honom friskare.” Jag log och tackade honom. Men han bara fortsatte titta på mig. Till slut sa han, ”Du är helad. Ställ dig upp!” Så jag ställde mig upp – och jag var helad. Hans bön i tro fick mig på fötterna.
Mäktiga räddningar sker när Guds heliga ihärdigt söker honom med barnslig tro för sina bröders och systrars behov. Jag slutar här genom att påminna om Paulus rörande vittnesbörd:
”Ja, vi hade själva inom oss fått beskedet att vi skulle dö för att vi inte skulle förtrösta på oss själva, utan på Gud som uppväcker de döda, och som har räddat och räddar oss ur en sådan dödsnöd. Till honom har vi det hoppet, att han även i framtiden skall rädda oss, då också ni hjälper oss med er förbön, så att många människor kan framföra tacksägelse för oss, för den nådegåva han har gett oss” (2 Korintierbrevet 1:9-11).