Förlora skeppet, rädda folket | World Challenge

Förlora skeppet, rädda folket

Gary WilkersonMarch 11, 2013

Vid tiden för Apostlagärningarna 27 hade Paulus redan levt ett helt liv i tjänande. Denne man hade åstadkommit otroliga saker, men ändå hade han fortfarande en brinnande passion att ge ut sitt liv för evangeliet.

Paulus hade blivit kallad till apostel av Gud och hade uppsikt över kyrkor genom hela Asien och några delar av Europa. Men han var även en evangelist och apologet; han hade pläderat för Kristus inför domstolar och kungar. Paulus hade offrat allt för att tjäna i sina Andeledda uppdrag. Nu hade han bestämt, ”Jag vill ta Kristi evangelium till världens epicentrum. Min vision är att i Rom predika för självaste Caesar!”

Paulus var så inriktad på detta att han satte sitt eget liv på spel för att se det uppfyllt. Han satt i fängelse då och hade möjlighet att bli frisläppt. Men Paulus avstod från att bli frisläppt i utbyte mot chansen att få träda fram inför Caesar, som han vädjade till. Om Paulus förlorade skulle han kunna mista livet. Det var ett val han uteslutande gjorde för evangeliets skull.

Du kan uthärda en myckenhet av lidande när du har ett syfte i ditt sinne, men om du bara vill ha bekvämlighet kan du inte klara av något lidande alls.

På sin resa till Rom togs Paulus ombord på ett skepp som snart stötte på motstånd: ”Vi hade motvind” (Apostlagärningarna 27:4). Detta var ett naturens hinder, men Paulus hade lätt kunna se det som en andlig vägspärr. Faktum är att om du gjort ditt ansikte hårt som sten med en vision för evangeliet, kommer hela helvetet att braka loss mot dig.

Den frasen skulle kunna användas för att beskriva Paulus liv till den tidpunkten. Han hade uthärdad många vedermödor, från skeppsbrott till prygling, från stening till lönnmordskomplotter. Paulus klarade av att uthärda allt det där eftersom han ständigt hade sitt uppdrag i sinnet: leva, predika och tjäna Kristus.

Bibeln gör klart vad vårt uppdrag är. Som kristna är vi kallade att proklamera Guds nåd till en fallen och syndfull värld. Vi är kallade att älska varandra och fira gudstjänst tillsammans i äkta evangelisk gemenskap. Vi är kallade att betjäna de fattiga, och genom att göra allt detta tar vi Kristi ljus till en värld i mörker. Kort sagt, vi är kallade att bära ut Guds kärlek till andra genom våra ord och handlingar, för att världen ska kunna förvandlas.

Om du är en kristen som väljer att sitta på trons åskådarplats – om du går till kyrkan bara för bekvämlighets skull – kommer du inte att möta mycket motstånd från fienden. Men om du har beslutat dig för att leva för Jesus på det sätt jag skisserat – om du har en vision om evangeliet för de sargade, de förlorade och Kristi kropp – kommer Satan att slunga hela sin arsenal mot dig. Liksom Paulus kommer din resa att åtföljas av prövningar och faror som kommer att skaka din själ.

Detta kapitel i Paulus liv illustrerar hur några av oss reagerar på Satans knuffar och slag. När skeppet som bar Paulus fullgjorde den första etappen av resan läser vi: ”Och då hamnen inte var en lämplig plats för övervintring, beslöt flertalet att lägga ut därifrån och försöka nå Fenix … Där ville de tillbringa vintern” (27:12).

Paulus var emot detta beslut, inte bara därför att det ändrade skeppets rutt mot Rom utan också för att han i sitt inre hade blivit varnad av Anden. Senare stötte skeppet på allvarliga problem på grund av det, vilket nästan kostade allas liv, men just då tycktes det vara det mest lämpliga beslut att fatta.

Jag poängterar detta på grund av att när en del kristna möter fiendens motstånd på sina uppdrag beslutar de sig för att ”nå Fenix för att tillbringa vintern där”. För all del, vi alla behöver semester för att styrka och vederkvicka vår ande efter att ständigt tjäna andras behov. Men jag refererar till något annat – till ett tillstånd i hjärtat som säger, ”Ta det lite lugnare med ditt uppdrag. Dra dig tillbaka och kryssa omkring lite grann”.

När kristna gör detta är de snart helt ur kurs. Deras uppdrag är inte längre Kristus utan snarare att ta hand om skeppet – och det betyder att styra undan det från stormarna. I grund och botten innebär det att de drar sig undan från motståndet som slungas mot dem.

Dessa troende vet inte om det, men de har blivit bestulna på sin höga kallelse. Det är inte något obetydligt i Guds ögon. Om jag seglar mot Fenix i stället för till Rom betyder det att ingen åker till Rom med uppdraget Gud gav mig. Ett skepp underhålls och hålls fungerande – men, ironiskt nog, uppdraget för det skeppet fullbordas inte.

Bekvämlighet och vila är inte huvudsaken i tjänandet i Guds rike. Att leva i tjänst för Guds rike betyder, ”Mitt liv är inte mitt eget – jag har blivit köpt för ett pris. Jesus leder mig i allt. Och han ger mig nåd för att åstadkomma det, och det har ingen betydelse vilket motstånd som må komma”.

Paulus skepp gick till slut rakt på klipporna och splittrades sönder.

Paulus blinkade inte när katastrofen kom. Tänk igenom scenen: ”De hade nu inte ätit på länge. Då steg Paulus fram mitt ibland dem och sade: ’Ni män borde ha lytt mitt råd att inte lägga ut från Kreta och så undvikit denna skada och förlust. Och nu uppmanar jag er att vara vid gott mod. Inte en enda av er skall mista livet, bara fartyget skall gå under. En ängel från den Gud som jag tillhör och tjänar stod nämligen bredvid mig i natt, och han sade: Frukta inte, Paulus. Du skall stå inför kejsaren. Och se, alla dem som seglar med dig har Gud skänkt dig. Var därför vid gott mod, ni män. Ty den tilltron har jag till Gud att det blir som han har sagt mig. Men vi måste kastas upp på en ö’" (27:21-26).

Jag vet inte hur det är med dig, men jag skulle tycka det vara svårt att få höra detta ord. ”Mitt skepp ska haverera? Oj, vad är det som händer här, Herre?”

Du då, vad skulle du göra om du fick höra att ditt skepp skulle sjunka? Hur skulle du reagera om din kallelse hotades av omständigheter utanför din kontroll? Många av oss skulle få en identitetskris. Det är eftersom vår identitet är inlindad i vår kallelse – vare sig den kallelsen är vår familj, vårt jobb eller till och med vår ministry. Vårt skepp kan vara vårt hem, vår nya bil, våra barns framgång inom idrott eller hundratals andra saker. Vi ska tacka Gud för skeppen i våra liv, men inget av dem har jämförbart värde med Kristus och de människor han har kallat oss att tjäna.

Vår identitet får inte vara i något annat än Kristus. Den måste vara förankrad i vad han gjort för oss, inte i vad vi gör för honom. Det betyder att vi måste göra det hans röst leder oss till, inte vad någon ”ministryexpert” säger till oss. Alltför ofta fokuserar expertråd på skeppet, inte destinationen Kristus har bestämt för oss. Vårt skepp är bara ett redskap för att få oss dit – och vår Herre kan göra vadhelst han vill med skeppet.

Paulus visste detta, till och med när hans skepp splittrades i bitar. Han vända aldrig bort blicken från sin kallelse, som var Kristus. Det var därför han var så lugn genom hela stormen. Paulus hade en börda för alla 275 själar ombord, och han hade Guds försäkring att alla skulle räddas. Ett dyrbart skepp som någon ägde skulle sjunka, men Paulus uppmuntrade dem alla, ”Vi måste fortsätta”.

Paulus gav aldrig upp. Och jag vill uppmuntra var och en som tjänar Jesus att göra det samma. Om Gud har kallat dig att göra något har det ingen betydelse vilka stormar som kan komma. Han säger, ”Det är inte över. När allt verkar vara utom kontroll, har jag full kontroll. Ge inte upp!”

Det finns något annat vi kan förlora ur siktet under våra stormar. Det är att skeppet vi är på är ett stridsskepp. Vi är i krig mot Satan, så vi står ständigt inför en batalj med mörkrets makter. Det är ett ytterligare skäl till varför vi inte har råd att ”tillbringa vintern i Fenix”.

Vi för krig mot en fiende som för med sig depression, som attackerar äktenskap, som jobbar på att förslava en ny generation av tonåringar med heroin, ett växande problem i många städer. Vi har gått ut i striden förvissade om att Kristi underbara evangelium kommer att befria de fångna – att han trofast krossar de förslavades kedjor, befriar familjer som fastnat i bekymmer, når ut till dem med de största behoven med sin generösa kärlek. För att vara i denna strid är det absolut nödvändigt att vi behåller fokus på uppdraget han gett oss – och att höra hans röst som leder oss.

Vårt uppdrag är alltid sekundärt; det som är primärt är att veta vem vi tror på.

Jesus har kallat oss till radikalt tjänande och tillbedjan. Vår framgång i detta bestäms inte genom att vår församling är framgångsrik utan om vi kontinuerligt lägger ner våra liv för hans skull.

Talar det här till dig? Har ditt skepp fått företräde framför Jesus i ditt hjärta? Har du fastnat i världsliga angelägenheter, vare sig det är att få en hög lön eller ha en framgångsrik ministry? Inget av detta är Guds höga kallelse för dig. Missförstå inte detta: Han vill inte att du slutar arbeta hårt eller tjänar med hängivenhet. Men kan det vara så att han talar till dig just nu om vad som är viktigast i ditt hjärta?

Om du har tillbringat dina vintrar i Fenix kallar han tillbaka dig till din resa till Rom. Ställ allt åt sidan som hindrar dig från att vara ”på ett uppdrag för Jesus”. Och be denna bön med mig: ”Gud, du gav mig detta skepp – det är ditt till att användas hur du önskar. Visa den riktning du vill att det ska åka, och jag ska styra det trofast. Jag förtröstar på att du leder mig till det mål du har planerat för mig, vad det än är. Min längtan är bara att höra och lyda dig. Jag lägger mitt liv i dina händer, eftersom jag längtar efter att se dig upphöjd och förhärligad. Amen”.
 

Download PDF