Ansvar, oförmåga och nåd | World Challenge

Ansvar, oförmåga och nåd

Gary WilkersonJuly 15, 2013

 

Jag har tidigare skrivit om ryktet om mig att alltid förkunna om nåd. Jag har faktiskt lekt med tanken att ge ut en bok med titeln Bekännelser från en extrem anhängare av nåden. Kanske inte en lämplig titel, men det är en etikett jag ändå bär med stolthet.

Ibland antyder folk i min kyrka att jag driver budskapet om nåd för långt: ”Tror du inte vi behöver mer balans?” Det är en konstig fråga om du tänker efter. Hur kan nåd drivas för långt? ”Överdrev” inte Gud själv nåden? Är inte det själva nådens natur – något som är så överdrivet så det blir upprörande? Nåd är inte något som kan balanseras. Vad skulle du alls kunna balansera upp den med? Ingen nåd?

Min känsla är att vi i kyrkan inte ens har börjat skrapa på ytan av nåden. Vi tar då och då några få klunkar från nådens bägare i vår vandring med Gud, och sedan börjar vi efter hand förtrösta på våra egna förmågor resten av vägen.

Men jag förstår varför dessa frågor ställs. Vi vill alla veta vilket vårt ansvar mot Gud är. Att leva för evangeliet har vissa anspråk. Om vi tittar på Jesus befallningar – av vilka en uppmanar till fullkomlighet – och sedan ser vi på våra syndiga liv, tittar vi på två helt olika verkligheter. Det väcker frågan, ”Varför stämmer det här inte?”

Dilemmat uppstår när vi försöker rätta till problemet med dessa två olika realiteter. De flesta av oss gör det genom att tillämpa lagen – genom att arbeta hårdare och ta saker i våra egna händer. Naturligtvis är det bra för oss att bli överbevisade om att vi har ljumma hjärtan. Det är bra att vi inte är nöjda med hur vi behandlar vår gemål eller familj. Den Helige Ande är trofast Sitt löfte att rikta strålkastarljuset på våra problemområden – som betyder områden av synd – och peka ut var han vill förvandla oss. Men vi kan inte ändra på oss genom överlåtelse eller viljestyrka. Förvandlingen som behöver ske i oss kommer från ett djupare ställe än vad lagen – eller vår egen prestation – kan stå för.

Vi kan inte välja och vraka inom vilka områden vi vill vara lydiga.

Vi är alla ålagda att göra vad Herren kallar oss att göra. När Jesus säger att vi måste bli födda på nytt, ha tro, bedja och söka hans ansikte, älska vår nästa, älska vår maka så som Kristus älskar församlingen, är alla hans befallningar ja och amen. Men en del församlingar föredrar vissa områden för lydnad före andra. De betonar evangelisering, eller social rättvisa, eller politisk aktivism, eller att tjäna de fattiga, eller bön. De kanske inte erkänner det, men de uppfattar andra församlingars tonvikt som mindre värda i Guds ögon.

Ingen församling behagar Gud när den går på en cylinder i stället för på åtta. Han kommer helt enkelt inte att tillåta oss att ignorera en del av hans befallningar. Läs Uppenbarelseboken 3 för att få en bild av hans misshag när vi gör så. Den person eller församling som inte lyder Guds befallningar lever i olydnad – utan omsvep, inga om och men.

Men fullkomlig lydnad är inte möjlig. Det finns inte inom vidden av vår förmåga. Det är därför vi är benägna att betona vissa specifika områden av lydnad i våra liv – eftersom de är lättare att uppfylla än andra. Vi kanske till och med blir belönade för att vi gör det. Men det missar poängen fullständigt.

Att ha ett liv i glädje och seger hänger inte på om vi lyckas eller misslyckas med att lyda Guds befallningar. Det har allt att göra med hur vi går tillväga med att lyda Guds befallningar. Jag lärde mig det som barn i kyrkan. Jag fick lära mig att jag kunde uppvisa andlig förvandling genom egen viljestyrka. Ungdomsledare sa till oss, ”Ni kan förvandla er själv så att frestelser inte kommer tillbaka. Ni kan rycka upp er själv ur vad som helst.” Det tar inte lång tid att se hur fåfängt detta är. Som en vän till mig sa, ”När jag var tjugofem ville jag förvandla världen. Nu när jag är fyrtiofem kan jag inte ens förvandla mig själv.”

Poängen är inte göra förändringar i oss själva. Poängen är att tillåta Guds nåd att ge oss kraft till förvandling – i oss själv och i vår värld.

Begrunda befallningarna Jesus ger oss.

Låt oss först titta på Jesus befallning att bli född på nytt. ”Kom till mig, alla ni som arbetar och är tyngda av bördor, och jag skall ge er vila” (Matteus 11:28). De flesta av oss föreställer oss Jesus spelandes på en violin när en massa sargade människor skockas kring honom. Men Jesus ger inte bara en inbjudan. Han säger till oss – befaller oss – att komma till honom eftersom bara han ger oss den vila som våra själar behöver.

Men är det ens möjligt för oss att ”komma till honom”? Enligt Jesus är det omöjligt: ”Ingen kan komma till mig, om inte Fadern som har sänt mig drar honom” (Johannes 6:44). Varför skulle Jesus befalla oss att göra något vi inte kan göra?

Här får vi en viktig lärdom – en som är livsviktig för det kristna livet. Det är att när vi får en befallning, räcker det inte att vi laddar våra batterier och säger, ”Jag är din man, Herre!” Om vi gör det är vi i trubbel innan vi ens börjat. Faktum är att när vi får en befallning i evangelierna, blottställer den vår oförmåga. Gud gör detta med avsikt. Till och med när han uppenbarar för oss sin vilja och sina befallningar, visar han oss också vår oförmåga att utföra dem på egen hand.

Det är därför Jesus låter varje omöjlig befallning åtföljas av ett löfte. Först säger han, ”Ingen kan komma till mig, om inte Fadern som har sänt mig drar honom”. Sedan säger han direkt, ”Och jag skall uppväcka honom på den yttersta dagen” (Johannes 6:44). Gud kommer inte bara att dra oss till honom utan även väcka upp oss till ett nytt uppståndelseliv. Hans kraft gör det möjligt för oss att vandra i ett nytt förbund med honom.

Vi har inte förmågan att få ett nytt liv på egen hand. Det kommer enbart genom honom. Samma kraft som frälser oss genom nåd bevarar oss även genom nåd på samma sätt. ”Men den som handlar efter sanningen kommer till ljuset, för att det skall bli uppenbart att hans gärningar är gjorda i Gud (Johannes 3:21, min betoning).

Jag älskar King James versions översättning av denna fras: “That his deeds may be made manifest, that they are wrought in God” (på svenska ungefär ”Att det ska bli uppenbart att hans gärningar är utformade i Gud”). Betydelsen är, “genomförda i Gud.” Gud förfärdigar verket i oss. Det är därför han låter varje befallning åtföljas av ett löfte. Så snart han uppenbarar vår oförmåga, uppenbarar han sin förmåga och villighet att utföra allt det i oss.

Begrunda nu Guds befallning vad gäller bön.

Först får vi höra, ”Sök HERREN medan han låter sig finnas, åkalla honom medan han är nära” (Jesaja 55:6). Sedan säger Bibeln, ”Ingen förståndig finns, ingen finns som söker Gud” (Romarbrevet 55:6). I Skriften förutsätts det att vi inte kommer att söka Herren så som vi borde.

Gång på gång får vi se Guds standard för fullkomlighet – och vår oförmåga att nå den. Varför? Det är så vi kan undvika fariséernas öde. De steg upp tidigt på morgonen och bad långa böner. De konstruerade regler för att bevara ett heligt uppträdande i sitt beteende. Men Jesus pekar på att medan de tycktes vara rena på utsidan var deras hjärtan mörka och ruttna.

Gud strävar efter ett grundligare verk i oss – grundligare än vi någonsin skulle kunna utföra på egen hand. Paulus gör en sammanfattning av det i ett kort avsnitt: ”Ni oförståndiga galater! Vem har förhäxat er, …. Har ni fått Anden genom laggärningar eller genom att tro på vad ni fick höra? Är ni så oförståndiga? Ni har börjat i Anden, vill ni nu sluta i köttet?” (Galaterbrevet 3:1-3).

När våra lydiga gärningar inte är förfärdigade genom Guds nåd känner vi det. På ytan kan vi känna oss stolta av vad vi tycks uppnå. Men när vi misslyckas känner vi oss så modfällda till den grad att vi vill ge upp, och tänker, ”Detta är en alltför tung börda. Jag kan inte bära den längre.”

Just precis! Det är poängen: Det är en alltför tung börda. Det är därför Jesus säger till oss ”Kom till mig, alla ni som arbetar och är tyngda av bördor, och jag skall ge er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, ty jag är mild och ödmjuk i hjärtat, och ni skall finna vila för era själar. Ty mitt ok är milt, och min börda är lätt” (Matteus 1:28-30).

Jesus talar här om gärningar som är utförda i Gud, inte i vår egen förmåga.

Utan hans nåd som ger oss kraft kan vi be i timmar om dagen, vi kan läsa Bibeln under hela kvällen, vi kan evangelisera hela helgen, och ja, även vinna själar. Men en troende med ett hjärta utan nåd kommer inte att flytta världen eller sig själv en tum närmare Gud.

Missförstå mig inte. Det finns plats för goda vanor i vår vandring med Kristus. Men botemedlet är inte att lägga mer av en köttslig börda på oss själv. Tänk efter: Du känner dig skyldig därför att du inte kan bedja trettio minuter om dagen, så du förbinder dig att bedja en timme. Hur tror du det kommer att fungera?

Vi vet att Guds befallningar är goda – att de är rena, sanna och orubbliga i sin uppmaning till oss att leva ett gudfruktigt liv. Men när våra liv inte stämmer överens med hans befallningar är inte botemedlet mer ansträngning. Att bita ihop tänderna fullgör inte en enda plikt mot Gud.

Låt oss se det som det är: De flesta av oss, däribland jag, tenderar att börja i nåd och långsamt lämna den och övergå till vår egen förmåga. Vi lever som att vandringen med Gud är som att äga ett hem: Vi ber våra föräldrar om hjälp med handpenningen men sedan jobbar vi för att klara av avbetalningarna på egen hand. Nej! Jesus utgjutna blod är inte en handpenning för något – det är allt!

Vårt liv i Kristus börjar i nåd, det fortsätter i nåd, och det kommer att sluta i nåd.

Så snart vi har fått grepp om detta kommer våra liv att kännetecknas av frihet, inte slaveri; av glädje, inte trötthet; av fröjd, inte fruktan. Då kommer det inte längre att kännas som en plikt att spendera tid i Guds närvaro, utan som en fröjdefull gåva. Trots allt säger Jesus att vi inte längre är hans tjänare utan hans vänner.

Inget av detta upphäver vårt ansvar. Några läsare kommer oundvikligen att säga, ”Så som du predikar kommer ingen någonsin att bedja igen. Ingen kommer att disciplinera sig inför uppgiften. Du själv citerade nyss versen, ’Ingen söker Gud, inte en enda.’ Vi har det inte inom oss. Om vi följer det som du föreslår kommer inte en enda någonsin att känna Gud på det sätt han vill att vi ska göra.”

Naturligtvis finns det en tid till att ställa väckarklockan för att stiga upp och bedja. Men våga dig inte på att göra det utan Guds nåds olja. Och våga dig inte på att läsa din Bibel utan nåd, för annars kommer du att gå iväg fördömd och med fruktan i stället för upplyst och uppfylld av kraft. Varför? Det är Guds verk av nåd för att visa oss vår oförmåga. Det är det enda sättet på vilket vi någonsin kommer att erkänna hans förmåga.

Nej, överge inte gruppen som du är ansvarig inför. Ge inte upp den tid du avsatt för bön. Överge inte din bibelstudiegrupp. Överge inte en enda av dessa underbara vanor – om de inte kommer i vägen för Guds nåds fulla verk i ditt liv.

Nåden regnar ner på oss från Herrens tron; den stiger inte uppåt från oss till honom. Det är vad som kommer att dra världen till våra liv och vittnesbörd. När människor ser äkta nåd regna ner över oss kommer de att se underverken som den utför i oss. Och de kommer att veta att våra hjärtan har vunnits inte genom vårt verk utan genom Guds. Må det vara så i ditt liv idag.
 

Download PDF