Genom hela Bibeln hör vi dessa underbara ord uttalade av många av Guds tjänare: ”Din Gud är barmhärtig, mild, nådig, angelägen om att förlåta, full av nåd och barmhärtighet, långmodig” (se 2 Mosebok 34:6, 5 Mosebok 4:31, Jona 4:2, Joel 2:13, Romarbrevet 2:4). Dessa ord om Guds nåd och barmhärtighet deklameras gång på gång av män som Moses, Jona, David, profeterna och aposteln Paulus.
En del kristna kanske blir överraskade av att få veta att Moses talade om Guds nåd. Trots allt var Moses känd som Lagstiftaren, som framförde stränga förmaningar om lydnad till Guds lag. Han varnade folket för att om de vägrade vandra i rättfärdighet skulle de bli dömda.
Ändå fick även Moses denna väldiga uppenbarelse om Herrens nåd. Hur lärde han sig denna aspekt av Guds natur? Herren visade det för honom i molnet där Han uppenbarade sig:
”Då steg HERREN ned i molnskyn. Och han ställde sig där nära intill honom och åkallade HERRENS namn. Och HERREN gick förbi honom, där han stod, och utropade: "HERREN! HERREN! - en Gud, barmhärtig och nådig, långmodig och stor i mildhet och trofasthet, som bevarar nåd mot tusenden, som förlåter missgärning och överträdelse och synd" (2 Mosebok 34:5-7, min kursivering).
Till och med när Moses predikade varningar om domslut kom han alltid ihåg denna viktiga sida av Guds karaktär. Sannerligen, Moses uppmanade ihärdigt folket, ”När du är i nöd och allt detta vederfares dig, i kommande dagar, då skall du vända åter till HERREN, din Gud, och höra hans röst. Ty HERREN, din Gud, är en barmhärtig Gud. Han skall icke förgäta eller fördärva dig” (5 Mosebok 4:30-31).
I Gamla testamentet övergav Guds folk Honom gång på gång, men ändå upprättade han dem varje gång och välsignade dem oerhört.
Herren hade all rätt att överge Israel, men han förblev ständigt trofast mot dem. Nehemja gör en sammanfattning av denna underbara sanning om hans natur:
”När de så kommo till ro, gjorde de åter vad ont var inför dig … men när de åter ropade till dig, då hörde du det från himmelen och räddade dem efter din barmhärtighet, många gånger. Men i din stora barmhärtighet gjorde du icke alldeles ände på dem och övergav dem icke; ty du är en nådig och barmhärtig Gud” (Nehemja 9:28, 31).
Jesaja kände också till denna sida av Guds natur. Precis som Moses predikade Jesaja om Guds dom över synd. Han talade om mörka dagar av förtvivlan som skulle komma över dem som lever i ständigt uppror. Men mitt i ett av sina mest raka budskap stannade Jesaja upp för att göra detta uttalande:
”HERRENS nådegärningar vill jag förkunna, ja, HERRENS lov, efter allt vad HERREN har gjort mot oss … vad han har gjort mot dem efter sin barmhärtighet och sin stora nåd” (Jesaja 63:7).
Vart Jesaja än vände sig såg han avfällighet och återfall i Israel. Men trots detta blickade Jesaja in i sitt hjärta och drog sig till minnes en uppenbarelse om hurdan Gud verkligen var. Och han började prisa Gud för Hans trofasthet. ”Åh Herre, vi har gjort uppror mot dig och vänt oss bort från din Helige Ande. Rädda oss igen genom din stora barmhärtighet. Väck upp ditt förbarmande över oss. Du är full av nåd och barmhärtighet.”
Profeten Joel gav också hemska varningar om dagar av kompakt mörker. Han profeterade om massiva jordbävningar och att solen och månen ska förmörkas. Men plötsligt hejdade sig Joel mitt i en hemsk varning och började tala om Guds kärleksfulla natur:
”Dock, nu mån I vända om till mig av allt edert hjärta, säger HERREN, med fasta och gråt och klagan. Ja, riven sönder edra hjärtan, icke edra kläder, och vänden om till HERREN, eder Gud; ty nådig och barmhärtig är han, långmodig och stor i mildhet, och sådan att han ångrar det onda” (Joel 2:12–13).
Ordet ”ångrar” här betyder att Gud vill omstörta domen som måste följa på synd. För att uttrycka det enkelt: han önskar inte någon dom för oss. Hans önskan är att vi ska sörja över våra synder och vända om till honom för att bli återupprättade.
Grunden för all seger över synd är att förstå att Gud är mild och full av nåd och barmhärtighet.
”Så säger HERREN … Den som vill berömma sig, han skall berömma sig av att han har insikt och känner mig: Att jag är HERREN, som verkar med nåd, rätt och rättfärdighet på jorden. Ty däri har jag min glädje, säger HERREN.” (Jeremia 9:23–24, Folkbibeln).
Om du har vandrat med Herren under en längre tid har du antagligen uppmuntrat andra med att Gud är nåderik och förlåtande. Låt mig nu fråga dig: När du sviker Herren, är det då helt plötsligt en annan sak? Tycker du att du kämpar dig igenom fruktansvärda känslor av skuld och skam?
Du kanske säger, ”Är det inte meningen att vi ska uppleva den typen av känslor när vi syndar?” Jo visst, de känslorna är det naturliga resultatet av synd. Men som Guds barn ska vi inte fortsätta i dagar och veckor och tro att vår Fader är väldigt arg på oss. Tack vare det Kristus gjorde på korset kan all skuld och fördömelse hävas snabbt. Han har gjort det så.
Men även efter att vi har omvänt oss kan vi känna att vi måste gottgöra våra misslyckanden till Herren. Som den Förlorade sonen kan vi få vara med om att Fadern kramar oss, kysser oss på kinden, sätter en ring på vårt finger och en mantel på vår rygg. Han säger till oss att vi ska glömma det förgångna och komma in i hans hus och glädja oss i festen som han har förberett för oss.
Men inombords protesterar vi. Vi tänker, ”Jag kan inte gå in. Jag är inte värdig! Jag har syndat mot Herren. Jag måste visa honom att jag är ledsen. Jag måste sörja, bära denna skuld en liten stund till.”
För många kristna är det lätt att tro att Gud förlät Israels grova synder. Vi har inga problem med att acceptera att han förlät Nineve i Gamla testamentet och den döende tjuven i Nya testamentet. Men konstigt nog tycker vi det är svårt att acceptera samma förlåtelse för oss själv. Av någon anledning är det svårt för oss att greppa att det ögonblick då vi vänder oss till honom i ånger tar han emot oss snabbt och kärleksfullt som om vi aldrig hade syndat.
Bibeln ger löfte om att det är möjligt att förstå Herrens nåd och barmhärtighet.
Lägg märke till Davids ord här: ”Den som är vis, han akte härpå och besinne HERRENS nådegärningar” (Psaltaren 107:43, min kursivering). David säger att denna psalm innehåller nyckeln till att förstå Guds nåd. Vad är den nyckeln? Det repeteras fyra gånger i psalmen: ”Men de ropade…”
David hade tagit emot en väldig uppenbarelse av Guds nåderika förlåtande hjärta. Och han upptäckte den helt enkelt genom att iaktta vittnesbördet om hur Gud behandlat sina älskade barn tidigare. David meddelar oss:
”De hungrade och törstade, deras själ försmäktade i dem. Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han räddade dem ur deras trångmål. Och han ledde dem på en rätt väg … De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn” (107:5–8).
När Israels barn vandrade bort från Herren blev de hungriga, törstiga och vilsna på grund av synd. Vad gjorde de? ”Men de ropade till HERREN … och han räddade dem ur deras trångmål” (107:6).
Men än en gång gjorde de uppror och avföll, och föll till och med djupare. Vi läser åter: ”Men de ropade … Han sände sitt ord och botade dem” (107:19, 20).
Till slut visste Guds folk än en gång varken ut eller in. En storm rasade och deras själar upplöstes av bekymmer: ”Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han förde dem ut ur deras trångmål. Han förbytte stormen i lugn, så att böljorna omkring dem tystnade” (107:28-29).
Det här är vad Herren lärde David genom denna historielektion: ”Se på mitt vittnesbörd om hur jag handlar med mina barn. De har svikit mig gång på gång. Men sedan ropade de; de sträckte sig mot mig. Och mitt hjärta rörs djupt av alla mina barns tårar. Jag rörs av medlidande när de återvänder till mig. Sådan är min natur. Jag rörs djupt av känslan av deras svagheter.”
David svarade på denna uppenbarelse, ”Se hur lätt Guds hjärta rörs. Åh, så snabbt han svarar på sina barns rop. Det finns ingen ände på hans förbarmande.”
Mina älskade, ni behöver inte fortsätta i ångest och skuld. Gå istället till Herren, ropa ut och bekänn för honom. Han är en kärleksfull Fader som berörs av alla dina rop.
Det kom en tid när David själv behövde en uppenbarelse av Guds barmhärtighet.
Det är väl känt att kung David föll i fruktansvärd synd, han begick äktenskapsbrott och dolde det genom mord. Dessutom vet vi att David var fylld av Helig Ande, så han måste ha varit eländig. David kunde bara fortsätta så tills han bekände de hemska gärningar han hade begått.
Profeten Natan konfronterade honom och sa, ”Du har vanärat Guds namn.” Omedelbart bekände och omvände David sig. Medan han fortfarande grät försäkrade Natan honom, ”Dina synder är förlåtna.”
Men att bara höra denna försäkran räckte inte för David. Du förstår, det är en sak att bli förlåten och något helt annat att vara fri och ha allt klart med Herren. David visste att förlåtelse var den enkla delen. Nu ville han få ordning på allt med Gud, kunna få tillbaka sin glädje. Så han ropade, ”Förkasta mig icke från ditt ansikte, och tag icke din helige Ande ifrån mig” (Psaltaren 51:13).
Psalm 51 skrevs när David kom ihåg Herrens barmhärtiga nådefulla natur. I början av psalmen vädjar han till Guds ömsinta förlåtelse: ”Gud, var mig nådig efter din godhet, utplåna mina överträdelser efter din stora barmhärtighet” (51:3).
David visste precis vad han skulle göra: Han ropade! Här är en betryckt som ropade, och HERREN hörde honom och frälste honom ur all hans nöd” (34:7). ”HERRENS ögon äro vända till de rättfärdiga och hans öron till deras rop” (34:16). ”När de rättfärdiga ropa, då hör HERREN och räddar dem ur all deras nöd” (34:18).
Älskade helige, här är din seger över varje strid. Det är att äga denna förvissning: Det har ingen betydelse hur svårt du än har fallit, du tjänar en Herre som är redo att förlåta. Sannerligen, han är väldigt angelägen om att hela dig. Han har mycket mer nåd för dig än du någonsin kan behöva.
Det här är alltså ditt vapen: Ropa! Ropa ut så som David gjorde, av hela ditt hjärta. Gå till Herren och bekänn din synd. Vädja till hans nåd och säg, ”Herre, jag vet att du älskar mig. Och jag vet att du är redo att förlåta mig. Jag ångrar mig inför dig just nu.”
Just i det ögonblicket har du gjort upp med Gud. Det är fåfängt att tro att du kan betala tillbaka någonting alls för din synd. Gud älskar dig så mycket att Han utgav sin Son, Jesus, som redan har betalat allt. Vår barmhärtiga, ömma Förespråkare längtar efter att hjälpa och rädda dig: ”Mina kära barn, detta skriver jag till eder, för att I icke skolen synda. Men om någon syndar, så hava vi en förespråkare hos Fadern, Jesus Kristus, som är rättfärdig” (1 Johannes 2:1).
Jag kommer ihåg hur jag promenerade bredvid mitt lilla barnbarn, Tiffany, när hon gick på toppen av en betongmur. Jag höll i henne bakifrån för att hon inte skulle falla, men hon försökte slå bort min hand. Till slut släppte jag taget, och hon trillade omkull, dock utan att slå sig. När hon föll övergav jag henne naturligtvis inte. Jag sa inte, ”Titta vad du gjort. Du är inte min längre!” Ingen tillgiven mor- eller farförälder skulle göra så.
Herren visade mig genom den upplevelsen, ”David, du unnar dig själv sådan kärlek för detta barn. Men ibland unnar du inte mig att älska dig på samma sätt. Du sväller av stolthet över dina barn, men ibland låter du inte mig vara stolt över dig.”
Inte långt efter den dagen hörde jag Herren tala ett kärleksfullt ord till mitt hjärta. Han sa, ”Son, du välsignar mig. Du välsignar mitt hjärta!” Ingen har någonsin sagt någonting bättre till mig i hela mitt liv. Och jag vet att just de särskilda orden till mig är sanna. Bibeln säger att Gud har behag till sina barn.
Vi ska glädja oss över Guds nåd och barmhärtighet.
Jona var en profet som till fullo förstod Herrens nåd. Men han var en man som inte kunde glädja sig över den eller tillägna sig den. Istället vände Jona Guds nåd till en börda för sig själv.
Du förstår, Nineveborna var fiender till Israel. Nu befallde Gud Jona att ta sig till den onda staden Nineve och profetera om dess snara ödeläggelse. Men Jona flydde undan i hast. Varför? Det var på grund av Herrens nåd och barmhärtighet. Jona förklarade för Herren, ”Jag visste ju att du är en nådig och barmhärtig Gud, långmodig och stor i mildhet, och sådan att du ångrar det onda” (Jona 4:2).
Med andra ord: ”Gud, du har befallt mig att säga till Nineve att de bara har 40 dagar kvar innan ödeläggelse kommer. Men jag kan inte göra det eftersom jag känner dig. Du blir lätt berörd. Tårar och ånger mjukar upp ditt hjärta. Jag vet vad som kommer att hända. När du ser Nineveborna gråta kommer du att ändra dig. I stället för att fälla domen kommer du att få deras hjärtan att vändas till dig. Jag kommer att se ut som en dåre i slutänden!”
Till slut for Jona till Nineve men bara genom magen på en gigantisk fisk, som spottade upp honom på torra land. Jona proklamerade Guds dom över Nineve och mycket riktigt så ångrade folket sig. De av synd förhärdade Nineveborna grät, fastade, sörjde och klädde sig i säcktyg, till och med sina djur. Det var en av de mest genomgripande väckelser som det står skrivet om i Bibeln.
Men mitt i allt detta blev Jona arg. Han tjurade faktiskt på grund av att Gud skonade Nineve i stället för att glädja sig över att de blev rättfärdiggjorda. Kort sagt så kunde inte Jona glädja sig över Guds nåd och barmhärtighet. Mina älskade, som Guds folk ska vi inte understå oss att göra samma misstag. Vi behöver tacka honom för hans barmhärtiga nåd mot oss, sin kyrka, och mot vårt land.
Guds nåd och barmhärtighet måste kungöras.
Vi ska förkunna om Herrens nåd och barmhärtighet för hela mänskligheten. David vittnade, ”Din rättfärdighet fördöljer jag icke i mitt hjärta, om din trohet och din frälsning talar jag; jag förtiger icke din nåd och din trofasthet för den stora församlingen” (Psaltaren 40:11).
David tillägnade sig inte detta underbara budskap bara för sig själv. Han visste att det också var synnerligen nödvändigt för hela församlingen, likaväl som för hela nationen, och för en sargad värld. Han var tacksam till Gud för en sådan enorm kärlek, eftersom han var ytterst medveten om sina egna misslyckanden. ”Mina missgärningar hava tagit mig fatt” (40:13).
Det har ingen betydelse hur illa de runt omkring oss har syndat. Gud älskar ändå alla. Det är därför han sände sin Son. Och vi ska predika det för världen. Kan du med David säga, ”Jag förtiger icke din nåd … för den stora församlingen”? Det är hans önskan för oss alla.
Här är en av de mest citerade och sjungna verserna i hela Guds Ord: ”Ty din nåd är bättre än liv; mina läppar skola prisa dig” (Psaltaren 63:4). Du kanske undrar, ”Vad betyder det, ’Din nåd är bättre än liv’?”.
Sanningen är att livet är kort. Det torkar bort som gräset, som finns till en tid och sedan försvinner. Men Guds nåd och barmhärtighet varar för evigt. En miljon år framåt från nu kommer Jesus att vara precis lika mild och kärleksfull mot oss som han är nu. Andra kan beröva dig ditt liv, men de kan inte ta bort Guds nåd.
Tänk efter en stund: Gud är inte längre arg på dig för ditt misslyckande. Om du är redo att överge din synd kan du bli förlåten och upprättad just i detta ögonblick. Ordet säger att ingenting kan komma mellan Herren och oss – ingen synd, ingen skuld, ingen dömande tanke. Du kan säga, ”Mitt liv är en välsignelse till Herren. Och jag kan fröjdas och prisa honom. Jag är ren, fri, förlåten, rättfärdiggjord, helgad, återlöst.”
Du har en kärleksfull, mild Fader som bryr sig om dig. Han har samlat upp varje tår du någonsin fällt i en flaska. Han har sett alla dina behov, vetat om alla dina tankar. Och han älskar dig! Om du bara kunde förstå hur mild han är mot dig – hur tålmodig, omtänksam, redo att förlåta och välsigna dig – skulle du inte kunna behärska dig. Du skulle ropa och prisa tills du inte hade kvar någon röst: ”Din nåd är bättre än liv!” Amen.