World Challenge Pulpit Series Newsletters

En annan ande

majlis_seppanen — Wed, 19 Oct 2011 10:00:45 -0500

4 Mosebok 13 innehåller en lista med namn som varje kristen borde känna till. Se efter om du känner igen någon av följande: Sammua, Safat, Jigeal, Palti, Gaddiel, Ammiel, Setur, Nahebi eller Geuel.

Har du problem med att känna igen dem? Oroa dig inte – det skulle ha varit konstigt om du kände igen dessa namn. De är spejarna som sändes av Gud för att bespeja Löfteslandet. När jag säger att vi borde känna till dessa namn är inte misslyckandet vårt – det är dessa mäns.

Bibeln talar om för oss att var och en av dessa män var ledare för sin stam. De var kända som män med enastående förmågor, de hade makt och auktoritet, de stod över andra. Uppenbarligen var det enkelt att välja dem för den här typen av uppdrag. Så hur föll dessa namn i glömska?

Jag kan svara på det med två ord: Josua och Kaleb. Dessa är de två namn vi minns från denna episod i Skriften. Det var endast de som återvända från sitt uppdrag med ”ett gott budskap”. De andra spejarnas budskap var baserade på fruktan; de varnade för att gå in i Kanaan på grund av de skräckinjagande stammarna som bodde där. Men Josua och Kaleb uppmanade Israel att gå vidare i tro i förvissningen om att Gud skulle bereda vägen.

Vad var det som fick Josua och Kaleb att agera annorlunda mot de andra? Svaret finns att läsa i Guds ord till Moses: ”I min tjänare Kaleb är en annan ande, så att han i allt har efterföljt mig” (4 Mosebok 14:24).

Jag vill betona att den överväldigande majoriteten av israeliterna var redo att följa de andra tio spejarnas råd. De fruktade att de skulle besegras av mäktiga fiender i Kanaan. Hur gensvarade Gud på detta?

Herren befallde de tio spejarna och alla dem som höll med dem: ”Vänden eder i morgon åt annat håll, bryten upp och tagen vägen mot öknen, åt Röda havet till" (14:25). Med andra ord, ”Ni har valt att gå tillbaka till öknen. Och med det valet vägrar ni att ärva landet jag gav er löfte om.”

”Ingen av eder skall komma in i det land som jag med upplyft hand har lovat giva eder till boning, ingen förutom Kaleb… och Josua... Men edra barn, om vilka I saden att de skulle bliva fiendens byte, dem skall jag låta komma ditin, och de skola lära känna det land som I haven föraktat” (14:30-31).

Här är ett tydligt budskap för var och en som följer Jesus. Det är detta: Om vi inte strävar efter att vara av en ”annan ande”, kommer vårt val att ha en motsatt påverkan på hela vårt samhälle. Vårt val att vandra i en öken av ”lagom tro” skadar inte bara oss utan även dem runt omkring oss. Våra barn är särskilt i farozonen. Även om Gud inte anklagar dem för våra synder, påverkas de djupt av våra syndfulla val.

Vilken hård läxa. Men det finns otaliga kristna idag som är precis som de där israeliterna. Sådana troende är tillfreds med att vandra i en öken med tro baserad på fruktan. Deras enda önskan är att smälta in bland alla andra i kyrkan. De säger till sig själva, ”Radikal kristendom är inte något för mig. Jag vill bara vara trofast mot min trosgemenskap och min familj. Är det så fel?”

4 Mosebok 14 bemöter just detta tänkesätt. Gud säger här i själva verket, ”Om jag har lovat dig något, kommer jag att erbjuda ett sätt för dig att få det. Men genom ditt eget val har du vägrat ta emot det jag erbjuder. Därför kommer du aldrig att ärva det jag lovat. Du är bestämd till att vandra i en öken som du själv valt.

Tydligen var det något i både Josua och Kaleb som skilde ut dem från deras trosgemenskap. Och den skillnaden var tydlig i Guds ögon. Vad var det? Vad menade Herren när ha sa att dessa män var ”av en annan ande”? Och hur ser det ut i en troende idag?

Den typ av annan ande som Gud söker efter kan inte frambringas av köttet. Det är inte en yttre styrka, själsstyrka, glöd eller beslutsamhet. De tio okända spejarna i Israel hade allt detta – sannerligen, deras stammar hade valt dem just för dessa kvaliteter. Uppenbarligen sökte Gud efter något annat.

Så vad gör en ande ”annan” i Guds ögon? Det är inte en ”Typ A”-personlighet, en som djärvt rör sig framåt i enlighet med sin egen vision och ambition. Om detta vore fallet skulle de tio okända spejarna ha fått jobbet gjort. Många Typ A-kristna idag rör sig djärvt framåt men i enlighet med sin egen vision. Det behagar inte Gud alls.

Simson är ett exempel på den här typen av troende. Han avgav nasirlöftet, som innebar ett strikt religiöst levnadssätt. Simson tillät inte en rakkniv nudda hans hår och han vägrade dricka vin. Han vigde all sin styrka till att tjäna Gud och strida mot Israels fiender med iver.

Men Simson tillät viss köttslighet i sig själv. Han ägnade sig ofta åt ogudaktighet och accepterade lättvindigt sådant som uppenbarligen misshagade Gud. (Till exempel besökte han prostituerade.) Kort sagt hade Simson en form av en annan ande – men hans hjärta var inte till fullo överlåtet till Gud. Han var allt för villig att vandra bort från Guds vägar och han hade inga samvetskval över det.

Reflektera över Barnabas i motsats till Simson. Det finns inte någonting på utsidan som säger att denne fromme man var av en ”annan ande”. Han var inte den typen av brandfackla som vi associerar med oförskräckt tro, som en Josua eller Kaleb. Tvärtom, Barnabas var en fredsstiftare. Hans namn betydde ”uppmuntran”, inte ”andlig krigare”. Låt oss vara ärliga: Inte många av oss skulle placera Barnabas i samma kategori som Josua eller Kaleb.

Men Barnabas var väldigt mycket av en annan ande i Guds ögon. Hur? Tänk på hans nödvändiga arbete med aposteln Paulus och deras unga skyddsling Markus. Paulus var frusterad över Markus, som hade lämnat deras uppdrag mitt under en mycket svår missionsresa. Nu ville Markus återförenas med dem.

Men Paulus vägrade ta tillbaka honom. Han resonerade, ”Vi behövde få genomslag i några särskilda städer men när Markus lämnade oss blev vi underbemannade. Evangeliet blev mindre effektivt där på grund av honom. Aldrig att jag låter honom komma tillbaka”.

Barnabas insisterade, ”Paulus, den unge mannen behöver få en ny chans. Han behöver vår välvilja. Det här handlar inte om vår framgång. Det handlar om att träna upp Markus till en trofast tjänare”. Kort sagt, han satte sig emot Paulus. Och när Paulus vägrade vika sig lämnade Barnabas honom och sa, ”Det här är inte rätt i Guds ögon. Jag ger mig av med Markus”. Det där är en man av en annan ande.

Här är något annat som var annorlunda med Barnabas. Han var den samme man som gick till Paulus strax efter hans omvändelse, när alla fortfarande var rädda för Israels värste förföljare. Bara några veckor innan andades Paulus hot och mordlust mot kyrkan. Men Barnabas hade Andens djärvhet att lita på vad andra inte gjorde: att Gud ville använda Paulus mäktigt. För att göra det riskerade han sitt eget liv.

Enkelt sagt hade inte Barnabas ”andra ande” något alls att göra med att vara en Typ A-personlighet. Han illustrerar att du kan vara en stillsam, mild person och fortfarande ha vad Josua och Kaleb hade. Sannerligen, den Helige Ande längtar efter att falla över varje typ av troende för att göra Kristus känd för världen.

Du kanske protesterar, ”Det här inbegriper fortfarande inte mig. Jag vet att Gud kan använda stillsamma människor, men mitt problem är annorlunda. Jag har alkoholism i min bakgrund. Jag kämpar mot depression dagligen. Hur kan jag vara av en annan ande när jag kämpar för att bara klara mig igenom dagen?”

Jag påminner dig: Gud gör inte skillnad på människor. Det har ingen betydelse för honom om du har allvarliga problem eller små problem. Hans Ande väntar på att falla över dig och fylla dig för hans syften. Oavsett ditt tillstånd, så har Gud sina ögon på dig.

För övrigt är det Guds verk – inte ditt – att göra dig till en person med en annan ande. När han gör det kommer människor att fråga, ”Vad har hänt med dig?” Du kommer att kunna svara, ”Jesus hände med mig” – och det kommer att behaga och glädja Gud gränslöst.

De två unga männen jag vill tala om här är sammansättningar av kristna vi alla känner.

Ben kom till Kristus som tonåring genom en ministry på gymnasiet. Han växte i sin tro och förde sina vänner till Kristus. Så småningom anslöt sig Ben till ministryts personal och mötte sin blivande fru där. De gifte sig, fick barn och tjänade i barngruppen i kyrkan där de deltog i gudstjänsterna.

Med tiden blev Ben mer och mer upptagen av sitt jobb, och hans andliga passion började förminskas. Han fortsatte bedja, läste Bibeln, gick till kyrkan och tjänade i ministryt, men bit för bit drev han bort från den andliga innerlighet han en gång hade. När detta hände började Ben bortförklara det: ”Den typen av iver hörde till min tid i ungdomsgruppen. Att ’brinna för Gud’ är inte menat för den här perioden i mitt liv. Nu har jag plikter. En make och far kan inte kosta på sig att ha en ’radikal tro’. Jag måste visa återhållsamhet eftersom andra är beroende av mig”.

Efter det här började Ben bli släpphänt med synd, både sin egen och andras. Återigen bortförklarade han, ”Vi snubblar alla på olika sätt. Jag begår åtminstone inte äckliga synder”. Värst av allt var att han hade börjat nöja sig med mindre i sitt liv med Jesus. Idén om att pressa på för mer i Kristus kom inte längre i hans tankar. Han hade förlorat den brinnande bönen han haft när han var yngre: ”Herre, jag kan känna att jag driver iväg. Återuppliva min passion för det som behagar dig”.

Ben bortförklarade också andras val att tjäna Gud. Han såg unga människor som gick in i tjänst och sa till sig själv att deras val i slutändan var egennyttiga. Ben hade ingen aning om att hans egna andliga kompromiss hade lett till avundsjuka som fick honom att döma andra felaktigt.

Enkelt uttryckt var Bens liv välsignat – men han själv var inte längre en välsignelse. Bibeln beskriver detta särskilda tillstånd väldigt klart: ”Ni har fortfarande köttsligt sinne” (1 Korintierbrevet 3:3). När Paulus skrev detta vände han sig till erfarna kristna som borde ha varit mogna i Kristus. I stället fortsatte de vara som ”andliga bebisar”: ”Och jag kunde icke tala till eder, mina bröder, såsom till andliga människor, utan måste tala såsom till människor av köttslig natur, såsom till dem som ännu äro barn i Kristus. Mjölk gav jag eder att dricka; fast föda gav jag eder icke, ty det fördrogen I då ännu icke. Ja, icke ens nu fördragen I det, eftersom I ännu haven ett köttsligt sinne” (3:1-3).

Paulus tog itu med äkta köttslighet här – skvaller, förtal, avund och missämja. Och han pekade i kärlek ut för korintierna hur kompromiss hade fört dem till köttslighet. En gång i tiden hade dessa människors hjärtan brunnit för Gud. Han sa till dem, ”Jag förväntar mig mycket från er eftersom jag vet att ni är andligt dugliga”. Men de som hade kunnat ärva stora välsignelser vandrade fortfarande i en öken.

Ben var inte ett dugg annorlunda än de kristna i Korint. Han var köttslig, han levde enligt köttets sinnelag, inte enligt sin förståelse av Guds Ord. Efter flera års vandring med Jesus fick Ben fortfarande sin näring från mjölk i stället för kött. Han kan ha försökt få tag på sina köttsliga önskningar eller uppbjuda lite energi för att ”vara mer andlig”. Men det är inte Andens kraft – och det kan inte utföra Guds syften. Sanningen är att Ben inte längre värderade det som har hör Gud till.

En annan ung man – denne med namnet Jay – kom till Kristus genom samma ministry på gymnasiet som Ben. Han blev också aktiv i gruppen och ledde sina vänner till Herren. Jay hade en sådan hunger för Bibeln att han bar omkring på den största Bibel han kunde hitta. Hans ständiga tanke var, ”Gud, ditt Ord är som honung för mina läppar!”

Jay mötte också sin blivande fru i en ministrymiljö, och de gifte sig också och fick barn. När Jays arbete krävde mer av honom bad han, ”Herre, jag kommer inte att vända mig bort från dig, hur upptagen jag än blir. Jag ska jaga efter dig mitt i mitt jobb. Jag vet att du har ett syfte med det, även om jag inte kan se det. ’Inte genom styrka eller kraft utan genom min Ande, säger Herren.’”

Skillnaden mellan Bens hjärta och Jays hjärta gör all skillnad i världen. Den ena är böjd åt sitt eget förnuft och sin egen vilja, medan den andra är böjd åt ständig förtröstan på Gud. Och om du ställde upp de båda bredvid varandra i kyrkan skulle du förnimma skillnaden i dem. Hur kan det vara så när de i realiteten levde likadana liv? Här är skillnaden: När du möter Jay vet du omedelbart att han varit med Jesus. Du skulle kunna ställa Jay i en rad med 100 andra troende och till och med då skulle han utmärka sig med att ha en ”annan ande”.

Du kanske känner någon som är som Jay. Han är en egendomlig, ovanlig blandning av måttfullhet och glädje. Tidvis kan han vara svår att ha att göra med. Men att vara i hans sällskap ger dig en smak av Jesus – och du vet det.

Jay kan vara alltför hård mot sig själv. Hans synder bedrövar honom till den grad att ångesten blir synlig. Men djupt inom sitt hjärta växer han i friheten från köttets slaveri. Andra säger till honom att han ska bli lättare till sinnes. Men Jay skulle inte byta sin förkrosselse – och friheten som följer den – mot allt godkännande i världen. Han ägnar sig inte åt grovt skämtande, och han tar illa vid sig när du håller på med det. Han har en intensitet när det gäller det som hör till Gud. Och han är alltid redo att bedja när något behov nämns, när som helst eller var som helst (vilket kan vara pinsamt). När han misslyckas – och han misslyckas lika ofta som alla andra kristna – vänder han sig direkt till Herren för förlåtelse och nåd. Han växer i nåd, och hans uppsyn visar det.

Människor som Jay bemöts ofta med tystnad i kyrkan. De får inte många inbjudningar till fester. Vi ser världens Jays som egendomliga på ett sätt som vi inte vill vara. Ändå vet vi att det finns en djuphet i dem, att de är i samklang såväl med himlen som med världen runt omkring dem. Vi kanske bortförklarar, ”Han har sitt sinne alltför mycket vänt mot det himmelska för att vara till nytta i det jordiska”. Men det finns inte någon sådan människa. Den som har sitt sinne vänt till det himmelska kommer att vara till mycket mer nytta i det jordiska än någon annan.

Du förstår, den här världens Jays längtar efter att göra det Gud önskar att de ska göra. Det är vad som får dem att stiga upp på morgonen. Och det är vad som skickar in dem i bönekammaren. Den som är bekant med Jay vet att han kommer ut ur sin bönetid med en vision av Jesus. Den visionen kommer att leda honom genom dagen – och den kommer att utföra himlens syften.

Skillnaden avslöjas i kontrasten mellan Ben och Jay. Ben är rädd för att bli tagen på bar gärning i synd; Jay är rädd för att försynda sig mot Gud. Ben är rädd för att förlora sina kamraters sällskap; Jay är rädd för att bedröva Guds Ande. Ben gör vad hans kyrka kräver; Jay längtar efter att göra vad Gud önskar.

Kort sagt, det som gör att någon har en annan ande är ett konsekrerat/helgat liv. Det finns inget annat svar. Vad betyder ”konsekrerat/helgat”? Första delen av ordet – “kon” – betyder “med” och den andra delen betyder “helig”. Konsekration/helgelse är ett bihang till helighet. Det betyder att vara ”med” ett liv utanför ditt eget. Det är ett liv fyllt av Anden, som kommer från Gud uteslutande.

Min far lärde mig en av de bestående lärdomarna i mitt liv när han sa till mig som barn, ”Gary, du kan ha så mycket av Jesus som du vill ha.” Jag har sett detta bevisas gång på gång. Gud håller aldrig tillbaka sin smörjelse från dem som pressar på i hans höga kallelse. Det är vårt gensvar på hans erbjudande som bestämmer om vi kommer att ärva det han planerat för oss.

Så, lever du ett köttsligt liv? Undrar du över vad Gud önskar av dig? Din Far vill göra sina önskningar tydliga för dig – om du vill ta dig tid för att få veta de önskningarna. Är ditt liv fullt av svaghet och avsaknad av vision? Han vill återuppliva dig och ge dig sin vision, så att du kan utföra de gärningar han har förberett för dig.

Om du lever ett medelmåttigt, kompromissande liv i Jesus finns det bara en sak att göra. Ropa på honom att Han ska förnya din mottaglighet för hans Ande. Han kommer att svara dig. Han vill att du blir av en annan ande!

Det enda hoppet i den kommande stormen

majlis_seppanen — Mon, 17 Oct 2011 16:15:10 -0500

Gud lovade profeten Sakarja att i ändens tid skulle han vara en skyddsmur av eld runt sitt folk: ”Men jag själv, säger HERREN, skall vara en eldsmur däromkring, och jag skall bevisa mig härlig därinne" (Sakarja 2:5).

Jesaja vittnar också om detta: ”Ty du har varit … ett skygd under hettan. Ty våldsverkarnas raseri är likasom en störtskur mot en vägg” (Jesaja 25:4). ”Ett skygd skall vara däröver till skugga under dagens hetta, och till en tillflykt och ett värn mot störtskurar och regn (4:6).

Dessa löften har som syfte att trösta oss som ”förvarningar”. Du förstår, alla profeterna varnar för en enorm storm som kommer i de sista dagarna. Och denna storm kommer att slå våldsamt mot Guds skyddsmur.

Jesus säger att den kommande stormen kommer att vara så förfärlig och överväldigande att människor kommer att tappa modet när de ser den bildas (se Lukas 21:26). Om Jesus säger att denna storm kommer att vara våldsam kan vi förstå att det kommer att vara ett skräckinjagande ögonblick i historien. Men Bibeln försäkrar oss att Gud aldrig sänder domslut över något samhälle utan att först ha uppenbarat för hans profeter vad han planerar att göra: ”Sannerligen, Herren, HERREN gör alls intet utan att hava uppenbarat sitt råd för sina tjänare profeterna” (Amos 3:7).

Vilket underbart uttryck för vår Herres stora kärlek till sitt folk. Om du noga studerar vad profeterna i Bibeln skrivit kommer du att se att Gud genomgående agerar på detta sätt. Precis före en hotande domsstorm befaller Herren alltid sina profeter att varna folket att de ska vända åter till honom: ”Jag har talat till profeterna, jag har låtit dem skåda mångahanda syner” (Hosea 12:10).

Dessutom är Gud trofast och talar i tider av välstånd, precis innan hans domsluts raseri slår till. Medan stormmoln fortfarande hopar sig reser han upp profetiska röster över hela landet. Och, enligt Skriften, närhelst en syndfull nation var blomstrande och levde i fred sa Gud till sina profeter att de skulle varna för att de goda tiderna snart skulle ta slut: ”Haven I icke förnummit de ord som HERREN lät predika genom forna tiders profeter, medan Jerusalem ännu tronade i god ro med sina städer omkring sig” (Sakarja 7:7).

Han sa genom Hosea, ”Därför har jag utdelat mina hugg genom profeterna, därför har jag dräpt dem genom min muns tal” (Hosea 6:5). Gud sa i själva verket: ”Ordet jag sänder dig kommer att vara så tydligt att det kommer att slå ned dig om ditt hjärta alls är öppet. Det kommer att få dig att falla ner på ditt ansikte och omvända dig.” Vi ska alltid komma ihåg detta: Guds syfte med att kärleksfullt kalla oss tillbaka till sig själv är för att skydda oss i sådana tider av storm. Men ofta i Bibelns historia vägrade folket lyssna när han gav dessa varningar: ”Och profeter sändes ibland dem för att omvända dem till HERREN; och dessa varnade dem, men de lyssnade icke därtill” (2 Krönikeboken 24:19).

Nästan alltid blev Guds folk trötta på dessa varningar. Detta var särskilt sant om en profet ropade ut om en kommande storm under en period av år och det samhället fortsatte vara blomstrande och leva i fred. När tiden gick började människorna stänga av profetens röst. De ville helt enkelt inte höra den mer.

Vi ser detta i Israels respons till profeten Jesaja. Folket sa till honom, "Profeteren icke för oss vad sant är; talen till oss sådant som är oss välbehagligt, profeteren bedrägliga ting” (Jesaja 30:10).

Kan du föreställa dig att du någonsin faller ner i ett sådant tillstånd? Dessa människor visste att Jesaja sa sanningen – att en stor storm var i annalkande – men de blev trötta på att höra om det. De föredrog att höra ”sådant som är välbehagligt.” Det hebreiska ordet för ”välbehagligt” här betyder ”behagligt, ostört.” De sa till Jesaja, med andra ord, ”Förkunna inte något till oss som kan förvirra status quo eller göra oss nervösa.”

Just detta tillstånd har smugit sin in i Jesu Kristi kyrka. Troende som varit överlåtna till Jesus i åratals sätter nu på sina tv-apparater bara för att se ännu mer fruktansvärda rapporter om våld, katastrofer, hungersnöd, brott, omoral. Efter ett tag blir deras sinnen mättade av alla dåliga nyheter och deras hjärtan förhärdas mot det. För dem är till och med den värsta nyhetsrapporten ”bara ännu en nyhet till.”

Jag funderar ofta: Finns det något som kan göra intryck på oss längre? Vi har redan hört alla typer av dåliga nyheter vi rimligtvis kan höra. Vilken katastrof eller stor olycka finns kvar för att chocka oss?

Älskade, Gud är förskräckt över denna typ av gensvar bland hans folk! Vi ser detta i profeten Hesekiels varningar. Vid den tid då Hesekiel profeterade var Israel blomstrande och levde i fred med de omgivande nationerna. Men Herren sa till Hesekiel att han skulle ge folket detta budskap: ”Jag skall göra landet öde och tomt, och dess stolta makt skall få en ände; och Israels berg skola ödeläggas … för alla de styggelsers skull som de hava bedrivit” (Hesekiel 33:28-29).

Profeten vandrade genom landet och predikade Guds varning under flera år. Men folket blev trötta på att lyssna på honom. Under hela den tiden hade inte ett enda av Hesekiels ord skett. Tvärtom, nationen blev bara mer blomstrande.

Vid någon tidpunkt blev Hesekiels profetior en källa till förnöjelse för folket. De började ge honom öknamn bakom ryggen på honom: ”domedagspredikant”, ”mannen som aldrig ler”, ”Herr dåliga nyheter.” Hesekiel tröttnade till slut och sa, ”Herre, du har lurat mig. Inget av det du sa till mig har skett. Nu hånar alla mig!”

”(Israel) säga: "Kom, låt oss höra vad det är för ett ord som nu utgår från HERREN. Och de komma till dig, såsom gällde det en folkförsamling, och sätta sig hos dig såsom mitt folk; och de höra dina ord, men göra icke efter dem. Ty väl hopgöra de med munnen ljuvliga ord, men deras hjärtan stå blott efter egen vinning … de höra väl dina ord, men göra icke efter dem. Men när det kommer - ty se det kommer! - då skola de förnimma att en profet har varit ibland dem” (Hesekiel 33:30-33).

Har du kommit dithän där du har sagt i ditt hjärta, ”Jag har hört allt det där. Jag vill inte höra något mer?” Om så är fallet, akta dig.

Majoriteten av dem som går i kyrkan idag förkastar grundligt alla profetiska varningar om en annalkande storm. Sannerligen, den amerikanska kyrkan är den mest uppenbara ”må bra”-kyrkan i hela historien. Men, liksom Israel, är vi bara med om lugnet före stormen.

Medan Mose tillbringade fyrtio dagar på bergstoppen hängav sig Israel åt en ande av laglöshet. Folket ville ha kul och koppla av så de övergav all gudfruktighet. Du kommer ihåg resultatet. Det slutade i en berusad naken orgie runt en guldkalv!

På samma sätt förkastar tusentals kristna idag Kristi ok och kastar åt sidan alla begränsningar och restriktioner. Denna attityd är förhärskande i många kristna böcker och tidningar. Det är nästan som om våra ledare säger, ”Koppla av, Gud är inte sträng. Han är vår Pappa, vi är hans barn, och det är meningen att vi alla ska ha kul. Låt ingen störa ditt nöje.” Hur skulle det någonsin kunna vara den Helige Andes verk?

Ja, Bibeln säger att det kommer en tid när Guds folk inte längre kommer att blygas. Och just nu har kyrkans blygsel försvunnit på grund av att vi har sett och hört så mycket redan. Men detta är bara början.

”Se dagar skola komma, säger Herren, HERREN, då jag skall sända hunger i landet: icke en hunger efter bröd, icke en törst efter vatten, utan efter att höra HERRENS ord” (Amos 8:11). Lägg märke till att denna vers inte säger att det ska bli en hunger efter förkunnelse. Gud skulle aldrig hålla tillbaka sina varningar för sin kyrka, eftersom bara hans sanning kan göra oss fria.

Nej, Amos profetia handlar inte om all den ytliga lätta förkunnelse vi hör idag. Snarare är det så att vad kyrkan idag upplever är en hunger efter att höra. Det finns en ovilja att höra det sanna Guds Ord. I stället stänger människor sina ögon och öron, förhärdar sina hjärtan och säger, ”Jag vill inte höra något mer.”

Innan den nuvarande lågkonjunkturen i Amerika tog jag emot brev från kristna som sa, ”Du har i åratals profeterat om tilltagande stormmoln’ och en ’kommande krasch.’ Men det enda du gjort har varit att skrämma många kristna som litar på ditt ord. Sanningen är att motsatsen har hänt. Istället för att vara med om en storm har vi sett en boom med välstånd som slagit alla rekord. Det finns inte ett enda tecken vid horisonten som antyder att en kris är i antågande.” Detta var precis innan fastighetskraschen som sände chockvågor i ekonomin över hela jordklotet.

Aposteln Petrus förutsa att många troende skulle ha samma attityd som dessa bespottare: ”I de yttersta dagarna bespottare skola komma med bespottande ord, människor som vandra efter sina egna begärelser. De skola säga: ’Huru går det med löftet om hans tillkommelse? Från den dag då våra fäder avsomnade har ju allt förblivit sig likt, ända ifrån världens begynnelse’" (2 Petrusbrevet 3:3-4). Med andra ord: ”Människor kommer att säga, ’Var är den så kallade stormen? Allt fortsätter idag som det alltid har gjort.’”

Detta är skälet till att Gud säger till sina profeter att ropa ut sina varningar från hustaken. Han vill varna sitt folk, väcka upp oss för att söka honom. Han vill överbevisa oss om våra försök att förkasta Kristi ok och ha det mysigt med världen. Han vill att vi ska fästa vår blick på Jesus, söka det himmelska, eftersom de är det enda som kommer att stå när stormvindarna börjar vina.

Alldeles innan sin död och uppståndelse blickade Jesus rakt mot en fruktansvärd kommande storm. Han såg vad som låg precis framför: Jerusalem skulle bli omringad av mäktiga arméer, templet skulle förstöras, staden skulle brännas ner till grunden, och tusentals skulle dö på kors resta av den invaderande fienden. Judarnas hela samhälle, så som de kände det, var på gång att kollapsa.

Vi vet att Jesus var själva förkroppsligandet av Guds kärlek. Och ändå varnade han, profeterade och grät över sitt samhälle eftersom han såg vad som skulle komma: ”Ty då skall det bliva 'en stor vedermöda, vars like icke har förekommit allt ifrån världens begynnelse intill nu', ej heller någonsin skall förekomma. Och om den tiden icke bleve förkortad, så skulle intet kött bliva frälst; men för de utvaldas skull skall den tiden bliva förkortad” (Matteus 24:21-22).

Om du tänker på det så var Jesu dagar väldigt lika våra. Fred och frid härskade. Barn lekte på gatorna. Men Jesus beskrev sitt samhälle som en generation av huggormar: präster som rövade från änkor, bespottare, hädare, äktenskapsbrytare, barnmisshandlare, en korrupt kyrka full av pengaväxlare, ett prästerskap fyllt av ulvar i fårakläder, förtalare, lögnare, bedragare, hycklare, nöjeslystna, otuktiga. Kristus varnade, ”En fruktansvärd storm kommer. Förbered nu era hjärtan.”

När jag först förberedde detta budskap blev jag överväldigad av en ande av föraningar. Allt jag kunde tänka på var kyrkans fruktansvärda tillstånd och hur djävulen använde subtil ondska för att bedra Guds utvalda. Kristna verkade vara fokuserade mest på sina egna behov – ”mina behov, mina problem, mitt förflutna, min framtid – hur mina vänner svek mig, hur kyrkan har sargat mig.” Guds folk grät inte längre över en döende värld.

Ett tag tyngde detta tragiska faktum ner mig. Sedan visade den Helige Ande hur vår Herre reagerade inför den kommande stormen. Aposteln Johannes skriver, ”Sådan Han är, sådana äro ock vi i denna världen” (1 Johannes 4:17). Vi behöver helt enkelt ha Jesus sätt att tänka i allting. Om vi inte har det kommer våra hjärtan att svika oss.

Bibeln ger inget vittnesbörd om att Jesus var nedslagen, fylld av fruktan eller utan hopp. Han fick inte panik eller förtvivlade. Trots allt han såg komma visste Jesus det slutliga resultatet. Han visste att helvetets portar inte skulle vinna seger över Guds folk.

David ger oss en klar bild av Jesus attityd inför den kommande stormen. Han talar profetiskt om Kristus när han säger, ”Jag har haft Herren för mina ögon alltid, ja, han är på min högra sida, för att jag icke skall vackla” (Apostlagärningarna 2:25). ”Ty David säger med tanke på honom” (samma vers).

Sannerligen, David citerade vad Jesus sa, ”Fördenskull gläder sig mitt hjärta, och min tunga fröjdar sig, och jämväl min kropp får vila med en förhoppning” (vers 26). Här är hemligheten: Jesus hade alltid Fadern inför sitt ansikte. Den bokstavliga betydelsen här är, ”Jag var alltid i hans närvaro och skådade hans ansikte.” Jesus sökte ständigt efter platser i det fördolda för att vara ensam med sin Fader. Och det vara bara efter att ha varit i Guds närvaro som Kristus trädde fram för att betjäna, fullt övertygad om att hans Fader alltid var med honom: ”Han är vid min högra sida, och ingenting på denna jord kan få mig att vackla!” Det grekiska ordet för ”vackla” här betyder ”bli upprörd eller skakas, oroas.” Jesus sa, ”Inget av de här problemen, det här onda eller de kommande händelserna kan slå ner mig eller rubba på min tillförsikt. Min Fader har allt under total kontroll.”

Mina älskade, om vi ska möta den kommande stormen behöver vi vara förberedda så att ingenting oroar vår ande. Det enda sättet att göra det är att spendera tid i Faderns närvaro, och skåda hans ansikte. Vi måste stänga oss inne med honom – på våra knän, praktisera hans närvaro, söka honom – tills vi är grundligt övertygade om att han är vid vår högra sida.

Gud säger tydligt till oss, ”Vackla inte eller bli upprörd av någonting du ser. Håll dina ögon fokuserade på mig och du kommer att behålla din glädje.” Enligt David vittnade Jesus, ”Du skall uppfylla mig med glädje inför ditt ansikte' (Apostlagärningarna 2:28).

Det är som att Kristus säger till oss, ”Jag mötte allt som ni kommer att möta i de sista dagarna. Jag hade samma föraningar eftersom jag såg den kommande stormen. Men jag sprang in i min Faders närvaro och han lyfte upp alla mina bekymmer. Han visade mig resultatet av allt. Och i hans närvaro fann jag all glädje, hopp och vila som jag någonsin kunde behöva, ända till slutet. Jag har frid och glädje på grund av att jag varit med honom.” "Min kropp får vila med en förhoppning” (2:26).

De förunderliga välsignelserna i att vara i Kristus

majlis_seppanen — Fri, 09 Sep 2011 16:13:08 -0500

Kyrkan idag lever i en tid med mycket ljus. Med så mycket undervisning tillgänglig för oss har den Helige Ande uppenbarat för oss de fantastiska välsignelserna i Jesus verk på korset.

Men det fanns en tid när Kristi underbara verk fördunklades för världen. Den perioden var den mörka medeltiden, när korsets betydelse doldes för människors ögon.

De flesta predikningarna under den tiden fokuserade på Guds vrede och fördömelse. Påvar och präster förkunnade ett gärningarnas evangelium, och människorna utförde många olika handlingar för att försöka finna frid med Gud. De reste miltals till helgedomar, knäböjde i tillbedjan inför ikoner av sten och repeterade långa böner. Men detta ökade bara människors bundenhet och förmörkade insikten hos många.

Till och med idag, med all tillgänglig undervisning, förstår många kristna fortfarande inte viktiga aspekter av Kristi verk för oss. Jag skulle vilja inrikta mig på en av de aspekterna – nämligen, vad det betyder att vara ”i Kristus.”

Att vara i Kristus är den enda grund på vilken ett heligt liv kan byggas. Utan denna grund vänder vi oss till vårt kött för att försöka frambringa helighet i oss själva. Men äkta helighet finns bara att få genom att känna Guds rikedomar i Kristus Jesus.

”Ty Guds nåd har uppenbarats till frälsning för alla människor. Den lär oss att avsäga oss all ogudaktighet och världsliga begär och att leva anständigt, rättfärdigt och gudfruktigt i denna världen” (Titus 2:11–12, Reformationsbibeln).

Endast Guds nåd kan lära oss hur vi blir heliga. Gärningar kan aldrig frambringa det. Bara när vi griper tag i välsignelserna som är våra genom att vara i Kristus kommer vi att bygga på en fast grund. ”För vilka Gud ville göra känt hur rik på härlighet denna hemlighet är bland hedningarna, som är Kristus i er, härlighetens hopp” (Kol 1:27, Ref.bibeln).

”Se, över min tjänare som jag uppehåller, min utkorade, till vilken min själ har behag” (Jes 42:1, 1917). Vem är denne dyrbare som Gud uppehåller och vakar över alla hans steg?

Matteus svarar oss: ”När Jesus hade blivit döpt, steg han genast upp ur vattnet. Och se, himlen öppnades, och han såg Guds Ande sänka sig ner som en duva och komma över honom. Och en röst från himlen sade: "Denne är min Son, den Älskade. I honom har jag min glädje.” (Matt 3:16–17, SFB).

Det hebreiska ordet för ”har jag min glädje” här är ”behag.” Vad Gud sa i realiteten var, ”Min själ har behag i min Son, Jesus Kristus.”

Vi vet att genom hela Gamla testamentet offrades oräkneliga antal av boskap till Herren som offer. Men inga av dessa skänkte Herren någon glädje: ”Ty det är omöjligt att tjurars och bockars blod skulle kunna ta bort synder… Till brännoffer och syndoffer hade du inte behag” (Hebr 10:4, 6, Ref.bibeln).

Men redan i nästa vers läser vi dessa underbara ord från Jesus: ”Då sade jag: Se, jag kommer… att jag skall göra din vilja, o Gud” (10:7). Kristus kom till jorden för att göra vad inget djuroffer kunde göra: ”Därför säger han då han kommer i världen: Offer och gåva ville du inte ha, men en kropp har du berett åt mig” (10:5).

Gud hade förberett en fysisk kropp för Jesus här på jorden som skulle utgöra det perfekta syndoffret för all tid. ”Kristus led ju också en gång för synder, rättfärdig för orättfärdiga, för att han skulle föra oss till Gud” (1 Pet 3:18, Ref.bibeln).

Guds plan för frälsning var enkel. Han sa, ”Jag ska sända ut min egen Son som en befriare. Och efter att han har dött, uppstått och står inför mig i härlighet kommer jag bara att erkänna honom.”

Bara Kristus, som är själva essensen av Gud, skulle någonsin kunna stå inför Fadern. Gud Fadern skulle bara erkänna Kristus, tjänaren som fullkomligt gladde och behagade honom. Herren sa, ”Min Son är det enda värdiga offerlammet. Han kommer i sig själv att samla ihop alla dem som har blivit skilda från mig genom synd och kommer att försona dem med mig.”

När nu Jesus sa, ”En kropp har du berett åt mig” (Hebr 10:5, Ref.bibeln), menade han inte bara en mänsklig kropp utan även en andlig kropp. Denna kropp består av alla dem som tror på honom: ”En kropp” (Ef 4:4, Ref.bibeln) – och alla som är “i Kristus” genom tro har fötts in i denna andliga kropp: ”Ty vi är lemmar av hans kropp, av hans kött och av hans ben” (5:30).

Ja, en fysisk människa finns i himlen. Jesus, Sonen, sitter vid Faderns högra sida. Men han är inte fysiskt synlig i denna värld. Faktum är att vi som utgör Kristi kropp är den enda Jesus världen någonsin kommer att se.

”Varmed skall jag träda fram inför HERREN, och varmed böja mig ned inför Gud i höjden? Skall jag träda fram inför honom med brännoffer, med årsgamla kalvar? Har HERREN behag till vädurar i tusental, till oljeströmmar i tiotusental? Skall jag giva min förstfödde till offer för min överträdelse, min livsfrukt till syndoffer för min själ?” (Mika 6:6-7, 1917).

Israeliterna ställde en bra fråga: ”Hur kan någon mänsklig varelse närma sig en helig Gud? Hur skulle vi någonsin kunna glädja honom och tas emot av honom? Vilken typ av offer vill han ha av oss? Vårt blod, våra kroppar, våra barn?”

Vi vet att till och med våra goda gärningar, vänliga sinnelag och generositet är som smutsiga paltor i Guds ögon. Så hur tas vi emot vi av Gud? Paulus skriver, ”Han har benådat [tagit emot] oss i den Älskade” (Ef 1:6, Ref.bibeln). Vi tas emot bara när vi är ”i den älskade” – alltså i Kristus, en del av hans kropp.

”Med hänsyn till den planen i tidernas fullbordan, nämligen att i Kristus sammanfatta allt, både det som är i himlarna och det som är på jorden i honom” (”i honom” gk grundtext, 1:10, Ref.bibeln, min kursivering). ”Ty genom honom har vi båda i en och samme Ande tillträde till Fadern” (2:18). Vi har helt enkelt inte något annat tillträde till Gud än genom att vara i Kristus.

Om du till fullo har gett dig hjärta till Jesus har du antagligen uttalat samma fråga som Israel ställde: ”Herre, hur är det möjligt att jag skulle kunna glädja dig? Det är omöjligt för mig att stå inför dig med alla mina misslyckanden och fel. Varje gång jag tycker att jag gör framsteg tar jag två steg tillbaka. Borde jag läsa mer i Bibeln, tillbringa mer tid i bön? Herre, vad vill du ha av mig?”

Gud svarar oss på samma sätt som han gjorde Israel: ”Jag vill inte ha era offer eller goda gärningar. Jag erkänner bara min Sons verk, han som behagar och gläder mig. Men jag har utvalt er som min Sons älskade brud.”

”Ni förstår, jag utvalde er innan världens skapelse till att bli förenade med honom. Jag lockade på er och övertygade er, och genom min Ande förde jag in er i honom. Hur skulle jag inte kunna ha behag till min Sons brud, den brud jag själv valt? Jag kan inte hata mitt eget kött.”

Jesus bad till Fadern: ”Och allt mitt är ditt, och ditt är mitt, och jag är förhärligad i dem” (Joh 17:10, Ref.bibeln). ”Den kärlek som du har älskat mig med, skall vara i dem, och jag i dem” (17:26). Kristus är tydlig: När vi är ett i honom åtnjuter vi samma kärlek från Fadern som han åtnjuter. Gud har lika mycket behag till oss som han har till sin egen Son! Han säger, ”Jag älskar alla som är i min Son, för alla som är hans är mina.”

Bibeln talar också om för oss att Gud är vår Fader precis så som han är Kristi fader. Jesus vittnade: ”Jag far upp till min Fader och er Fader, och till min Gud och er Gud” (Joh 20:17, Ref.bibeln).

Kämpar du hårt för att glädja Gud? Går du igenom tider när du känner att du behagar honom och andra när du tror att du misshagar honom? Älskade, vi måste sätta fakta före våra känslor. Och faktum är att Guds glädje över oss har ingenting med våra ansträngningar, innerlighet eller goda intentioner att göra. Det har bara att göra med vår tro.

Hebreerbrevets författare talar om just detta ämne. Han säger till oss att när vi rör oss bort från den grundläggande läran om att ha tagits emot av Gud genom att vara i Kristus ”går vi bort” från Herren och vänder tillbaka till lagens och köttets slaveri. ”För vi som har kommit till tro går in i vilan... Ty den som har kommit in i hans vila, han har också fått vila från sina verk, så som Gud från sina” (Hebr 4:3, 10, Ref.bibeln). Skriften är tydlig: Beviset på tro är vila.

Enkelt uttryckt, det enda sättet att få vår kämpande, svettiga, orolig själ i frid är att vara övertygad, ”Jag är i Kristus – och i honom tas jag emot av Gud och jag gläder honom. Han har behag till mig, oavsett om jag är uppåt eller nerstämd. Det har ingen betydelse hur jag mår, jag vet min position i Kristus – att jag sitter med honom i det himmelska.”

Det finns många bevis på att man är ”i Kristus”. Låt mig få ge dig tre av de tydligaste bevisen från Skriften. (Var snäll och lägg märke till att dessa är en följd av: Att du har omvänt dig från synd, övergett ondskan, förtröstat på Kristus för evig frälsning och tillåtit honom att flytta dig ut ur mörkret och in i hans rike av ljus.)

1. Du är i Kristus om du ständigt är i processen att bli förnyad. De som är ”i Kristus” förtröstar inte på en engångsupplevelse av omvändelse. Snarare ropar de ständigt ut att de ska bli förvandlade och förnyade av den Helige Ande. Deras dagliga bön är, ”Herre, ta bort allt från mig som är olikt dig. Skapa om mig till din Sons avbild.”

”Den som är i Kristus är alltså en ny skapelse. Det gamla är förgånget, se, allt har blivit nytt” (2 Kor 5:17, Ref.bibeln). ”Inte för rättfärdiga gärningar som vi hade gjort, utan efter sin barmhärtighet, genom den nya födelsens bad och förnyelse i den Helige Ande, som han rikligt utgöt över oss genom Jesus Kristus, vår Frälsare” (Tit 3:5–6, Ref.bibeln).

“Ny födelse” här betyder ”göra på nytt” eller ”återuppliva och frambringa något nytt.” Paulus säger, ”Den Helige Ande är verksam i dig och förändrar dig.” Kristus har den Helige Ande i obegränsad omfattning – och eftersom vi är del av hans kropp flödar hans Ande ner till var och en av oss. I samma stund som vi är i Kristus får vi näring av hans Ande och görs om till Jesus egna avbild.

2. Du är i Kristus om Skrifterna får leda och bestämma över ditt liv. Vördar du och fruktar Guds Ord? Går du dagligen till Bibelns spegel för att bli förvandlad av den?

”Men den som håller hans ord, i honom är sannerligen Guds kärlek fullkomnad. Av det vet vi att vi är i honom” (1 Joh 2:5, Ref.bibeln). Skriften är tydlig: Vi vet att vi är i Kristus om vi älskar och lyder hans ord. Det här är också hur vi vet att Guds kärlek är fullkomnad i oss enligt Johannes.

Paulus skrev, ”För övrigt, bröder, be för oss att Herrens ord får framgång och blir prisat, så som också hos er” (2 Tess 3:1, Ref.bibeln). Frasen ”framgång” betyder ”inte möter något motstånd i er.” Paulus sa, ”När ni läser eller hör Guds Ord, låt det leda och bestämma över er. Ära det och gör det till rättesnöret i era liv.”

Kristna citerar ofta följande vers: ”Och ni skall förstå sanningen, och sanningen skall göra er fria” (Joh 8:32, Ref.bibeln). Men detta löfte beror på den föregående versen: ”Om ni förblir i mitt ord, så är ni i sanning mina lärjungar” (8:31).

Frasen ”om ni förblir i mitt ord” betyder ”om ni lever i och håller mina bud.” Med andra ord: ”När ni är i mig kommer jag att uppenbara min sanning för er. Men jag kommer inte att uppenbara den för er om ni inte har för avsikt att leva av den. Ni förstår sanningen bara efter att ni förbundit er att lyda den.”

3. Du är i Kristus om din tro är förenad med barmhärtighet och kärlek. Skriften säger att om du inte har barmhärtighet, eller villkorslös kärlek, kan du inte vara i Kristus.

”Och om jag kunde profetera och visste alla hemligheter och ägde all kunskap och hade all tro, så att jag kunde förflytta berg, men inte hade kärlek, så vore jag intet” (1 Kor 13:2, Ref.bibeln).

Du kan vara en rikt begåvad predikant eller en mäktig evangelist…du kan hela andra genom din tro…du kan förflytta berg genom att tala ut ett enda ord…du kan undervisa Guds Ord med kraft och smörjelse…men om du inte har kärlek till andra är allt detta värdelöst.

Men, ”Om vi älskar varandra, så förblir Gud i oss och hans kärlek är fullkomnad i oss. Genom detta känner vi att vi förblir i honom och han i oss, för han har gett oss av sin Ande. (1 Joh 4:12–13, Ref.bibeln).

Om du äger följande frukt har du det tydligaste beviset på att Kristus bor i dig. Det är den här: Kärleken…förtörnas icke” (1 Kor 13:4–5, 1917).

Det grekiska ordet för ”förtörnas” är paraxuno. Det kommer från en rot som betyder ”sur, syrlig” och ”snabb eller plötslig.” Det har en rot till som betyder ”någon nära inpå”. Ställda tillsammans blir dessa betydelser tydliga: Att bli förtörnad är att tappa humöret med syrliga kommentarer, att ha ett ilsket och häftigt humör – och att rikta allt mot någon som är nära dig.

Bibeln säger i själva verket till oss, ”Om du är i Kristus älskar du villkorslöst – och du kommer inte längre att bli provocerad så lätt.”

Jag tror att våra största test på denna frukt kommer från dem som är oss närmast – vår gemål, våra barn, våra vänner. Så, har du kort stubin? Hur lätt brusar du upp? Om du är I Kristus kommer en röst att höjas inom dig varje gång du håller på att bli arg. Den kommer att ropa, ”Herre, hjälp mig. Helig Ande, lugna ner mig!”

Du är kanske inte perfekt. Men om du är i Kristus tar du ständigt itu med dessa frågor i ditt liv genom den Helige Andes kraft. Och genom tro kan du tas emot fullständigt av Fadern oavsett vilken kamp du har – tack vare Kristus i dig.

Det är dags för dig att fröjdas över din välsignade position i Kristus. Du är den himmelske Faderns älskade barn – hans ljuvliga tjänare som för evigt förvandlas till hans Sons avbild – helt på grund av att Kristus är i dig. Tacka honom för denna förunderliga gåva till dig – och tillåt dig själv att bli förvandlad av hans Ord och Ande. Halleluja!

Goda nyheter för de ljumma

majlis_seppanen — Fri, 12 Aug 2011 12:17:19 -0500

Tycker du att dina frestelser är starkare, att ditt motstånd är svagare, att din kärlek till Kristus märkligt fördunklad? Är du i en tid när Guds Ord tycks oinspirerande och ditt böneliv är svagt och blodfattigt? Är du någonsin rädd för att du långsamt håller på att bli ljummen?

Om så är fallet är det här budskapet för dig. Det finns hopp för troende som håller på att hamna i en andlig ljumhet. Det finns en kraft tillgänglig för dig – och det finns en Frälsare som är verksam för din skull med att plocka bort dig från andlig slöhet och komma med väckelseeld.

De flesta av oss känner till Jesus berömda ord om ljumma kristna. I Uppenbarelseboken 3, där han vänder sig till de sju kyrkorna, tycks det inte finnas särskilt många goda nyheter för de människorna. Faktum är att det verkar vara ganska många dåliga nyheter:

”Jag vet om dina gärningar. Du är varken kall eller varm. O, att du vore kall eller varm. Men eftersom du är ljum och varken kall eller varm, skall jag spy ut dig ur min mun” (Upp 3:15–16, Reformationsbibeln).

Kristus talar specifikt om kyrkan i Laodicea. Tydligen hade de i denna församling blivit väldigt självbelåtna i sin tro. Detta avsnitt i Uppenbarelseboken har blivit så välkänt att ordet ”laodicean” faktiskt återfinns i ordboken (i den engelska, inte i svenska, övers. anm.) Det betecknar en som är medioker, halvhjärtad, inte fullt ut i det de gör.

Sannerligen, denna vers talar ut en klar varning till varje generation i församlingen. De som där beskrivs som ljumma är människor som tar i anspråk Guds natur utan att leva ett liv som återspeglar den naturen.

Ljumma människor hävdar att de är i Guds inre krets men bryr sig inte om att lyda hans befallningar. När Jesus säger, ”Jag vet om dina gärningar” (Upp 3:15) talar han om sättet de lever på. De ljumma citerar Bibeln men uppför sig fortfarande som världen. De vill ha fördelarna av att identifieras med Jesus men vill inte underordna sig hans anspråk på dem.

Sådana människor är inte ett dugg ”kalla”. Hårdhjärtade människor lever världsliga liv utan avbön. De festar, dricker och rumlar, och ingen blir förvånad eftersom de inte har tro och lydnad till Gud. ”Kalla” människor är precis vad de ser ut att vara – och de låtsas inte heller vara det de inte är.

Men ljumma människor lever bedrägliga liv, och på det sättet skadar de evangeliet. De påstår att de tillhör Gud men leds av värdsliga begär. Detta blir ett förödande vittnesbörd – värre än den kalla människan som erkänner, ”Jag bryr mig inte om Gud.”

Snälla, missförstå mig inte här: Jag säger inte att det inte finns någon förlåtelse för de ljummas synder. Jesus har sett till att hans rening är tillgänglig inte bara för de varma utan även för de ljumma och de kalla. Han finns till hands för att tvätta bort synd från oss var och en. Guds vrede mot synd gottgjordes till fullo på Korset och befriade oss där från all skuld.

Men vi är inte bara förlåtna. Jesus tillräknade oss också sin rättfärdighet. Han fyllde oss med sin Ande, för att ge oss rättfärdig makt över synd. Men ljumma troende låter inte Guds rättfärdighet påverka dem – och det är deras tragedi.

Du förstår, de ljumma har upplevt Guds närvaros renande förtärande eld. De har hört om att Kristus släckt vreden genom sitt utgjutna blod. Men de tar emot dessa härliga sanningar med en gäspning. Kristus tittar på dem och säger, ”Er ljumhet är längre bort från mitt hjärta än någon kyla.”

Under mina år som pastor har jag observerat flera tecken i troende som håller på och blir ljumma. Alla dessa tecken kanske verkar alltför bekanta för dig, men läs dem i ljuset av Jesus ord om att ”veta om våra gärningar” och se om några relaterar till dig:

Brist på bön. Det finns ett skämt bland pastorer att det enklaste sättet att få kristna att känna sig skyldiga är att fråga dem om deras böneliv. Men i realiteten avslöjar ett halvhjärtat böneliv något om varje troende. Den personens gärningar – eller brist på dem – återspeglar tillståndet i personens hjärta. Bönen är en gudfruktig gärning som väller fram ur ett Andefyllt hjärta. Och det är ett av det första som försvinner när ett hjärta är ljummet.

Att inte bli väckt och berörd av Guds Ord. Läsandet av Guds Ord är avsett att väcka, röra och sätta fart på oss. Men ibland när vi läser Skriften är det som att vi läser vilken bok som helst. Antingen intresserar den oss eller inte, och om vi är uttråkade lägger vi den åt sidan.

Ett möte med Guds levande Ord är inte menat att vara en flykt, som annan läsning för tidsfördriv. Det har motsatt effekt: Det leder till förvandling. Hjärtat som öppnar sig för kraften i Guds Ord förändras. Men det ljumma hjärtat förvandlas inte på grund av det aldrig tillåter sig rannsakas.

Olydnad mot Guds Ord. Så tragiskt när ett ljummet hjärta till slut får en glimt av helig sanning. Den Helige Ande bryter igenom och överbevisar den troende, som inser, ”Ingen mer ljumhet för mig. Jag ger mitt allt tillbaka till Herren.”

Den ljumme troende har ett annat gensvar. Han är som mannen som beskrivs i Jakobs brev: Han tittar på sig själv i spegeln och ser sitt tillstånd – men när han går iväg glömmer han snabbt vad han har sett. Han förbiser utan bekymmer med att kallelsen till Kristus är en passion som förtär allting.

Föga hänsyn till de förlorade. När den ljumme troende får se rapporter om de förlorade och de desperata – vare sig det är på hans bakgård eller utomlands – förblir han oberörd. Till och med när han tänker på sina icke troende nära och kära bekymrar han sig inte.

Finns där ett rop i din själ för dem som du vet vandrar i mörkret? Bryter Kristi ljus igenom i dina bönestunder för att visa dig deras riktiga tillstånd? När du ser de trängande behoven hos de nödlidande i andra länder, väcks en andlig ambition upp inom dig? Brinner du för att se de förlorade, de blinda, de utslagna få lära känna Jesus kärlek?

Oregelbundna sammankomster med andra troende. Den ljumme troende går till kyrkan inte för att bli förvandlad utan för det passar honom att gå. Att komma samman med andra troende till Guds ära är inte viktigt för honom. Han väljer att gå när han vill med enbart sin egen bekvämlighet i tankarna.

Men David förstod vikten av att vara i Guds hus bland sitt folk. Han deklarerade att en enda dag i Guds närhet var bättre än tusen andra någon annanstans. David sa till och med att han skulle glädja sig över att tjäna som en dörrvakt bara för att få vara där. Det borde betyda något för oss. Det sades av en man med makt över tiotusentals!

En likgiltighet inför apati i kyrkan. En ljummen kristen bryr sig inte om hans bröder eller systrar också är ljumma. Han är nöjd med att sjunga lovsånger med dem och lyssna på predikningar utan att låta något sjunka in. Om han fick som han ville skulle ingenting i hans kyrka någonsin förändras. Det rör honom inte i ryggen om den blir ett levande tjänande organ för gemenskapen.

När du läser dessa drag av ljumhet, väcks något upp i dig? Blir du berörd av det som kanske beskriver ditt liv? Vi behöver alla vädja till Gud att väcka upp oss för hans angelägenheter. Han är redo och väntar på att återuppliva vår gudfruktiga passion.

Min fru och jag har en lek som vi leker med jämna mellanrum. Den är så här: Tänk dig att du skulle vara värd för fem personer, vilka som helst, på en middag, det kan vara någon från förr eller idag. Du gör dina val och vet att dessa personer kan ha en sådan påverkan på ditt liv som ingen annan. Du skulle få lära känna deras hjärtan och låta dem tala in i ditt. Om detta kunde hända, vilka skulle du välja?

Genom åren har våra listor innefattat många fantastiska andliga människor (även om mina också har innehållet en eller annan sportprofil!) Skulle det inte vara något fantastiskt? Att dricka djupt ur källorna från dem som kunde hjälpa till att få ditt liv format till Kristi avbild?

Du har gjort din lista och skickat ut inbjudningarna, och nu säger alla dina gäster att de kan komma. Så du börjar planera den där perfekta måltiden och den perfekta atmosfären i vilken den ska serveras. Du börjar bli ivrig för du inser att du är på väg att få ha den mest meningsfulla stunden i ditt liv.

Men när den speciella kvällen närmar sig gör något inom dig motstånd. Andra önskningar börjar poppa upp i ditt huvud: ”Jag vill verkligen läsa klart den där fantastiska boken jag håller på med. Jag måste bara få se vad som händer.” Till slut växer ditt begär efter att bli distraherad sig så starkt att du bestämmer dig för att skippa middagen. Senare, när din gemål underhåller dina gäster sitter du lojt i rummet intill, bortryckt från något som hade kunnat förvandla ditt liv.

Det är exakt vad ett ljummet hjärta gör. Det dödar äkta passion! Det kör över all ”het” iver vi har för det som hör till Gud.

Det är precis vad Jesus varning till laodiceerna handlar om. Hans budskap är inte om fördömelse utan om hopp, kärlek, nåd och kraft. Han säger, ”Det finns goda nyheter för er. Ja, ert tillstånd har blivit avskyvärt för mig – men jag kallar er ut ur er ljumhet just nu. Jag ska förse er med all kraft som behövs för att det ska ske.”

Det stämmer – Kristus avfärdade inte de ljumma. Han varnade dem med syftet att föra tillbaka dem till sig själv – för att åter göra dem brinnande i deras relation med honom.

Den första delen av Kristi goda nyheter till laodiceerna sammanfattas i frasen: ”O, att du vore kall eller varm” (Upp 3:15, min kursivering). Några översättningar av denna fras säger, ”Jag skulle hellre vilja att du vore…”

Du kanske säger, ”Det där låter bara som ett förslag.” Inget kunde vara längre från sanningen. Jesus är universums Herre – och han uttalar sin önskan. När han säger, ”Jag skulle hellre vilja att du vore…” kan vi veta att han är på väg att kalla på alla tillgängliga resurser för vår skull. Om han vill att vårt ljumma hjärta ska brinna för honom igen kommer han att sätta igång en allomfattande kampanj för att se till att så sker. Och Jesus planer misslyckas inte.

”Men eftersom du är ljum och varken kall eller varm, skall jag spy ut dig ur min mun” (Upp 3:16). Jesus har motvilja mot vår ljumhet. Det är som vinäger i hans mun, en bitter galla så hemsk att den sätter igång en kräkreflex. Om vi framhärdar i vår ljumhet kommer den sura smaken att få honom att spotta ut oss.

Men det är inte sista ordet i det här avsnittet. Vi läser härnäst: ”Alla dem jag älskar tillrättavisar och agar jag. Så var därför ivrig och omvänd dig” (3:19). Det är Kristi kärlek som får honom att tala till oss i dessa termer. Här är nådens evangelium som sträcker sig ut även till den ljummaste bland oss.

Enkelt uttryckt, Jesus säger till oss att till och med när vi har blivit ljumma väcks hans kärlek upp till handling. Hans tillrättavisning är försonande, hans syfte med att tukta oss är stärkande. Jesus kärlek kan väcka upp det mest mediokra engagemanget. Och han erbjuder oss detta: ”Se, jag står för dörren och klappar, om någon hör min röst och öppnar dörren skall jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig” (3:20).

Kyrkofäderna kallade denna aspekt av Guds natur ”fördragsamhet”. Och skälet till denna fördragsamhet är kärlek. Men Jesus har ännu mer att säga till de ljumma. Han erbjuder en belöning till alla som gensvarar på hans varning: ”Den som vinner seger, honom skall jag låta sitta med mig på min tron, så som också jag har vunnit seger och sitter med min Fader på hans tron” (3:21).

Hör vad din Frälsare säger till dig: Han vill ha hela din kärlek. Han vill att Höga visan ska vara berättelsen om din relation med honom. Han vill att du ska längta efter honom när han verkar vara långt borta och fröjda dig när han är nära. Han vill fylla dig med sin kärlek så mycket att du rörs till att handla – att glatt göra hans gärningar med ett fullt hjärta.

Detta har varit Guds hjärta sedan Gamla testamentet. Han deklarerade då, ”Jag har ingen längtan efter att förkasta någon eller att någon ska gå förlorad.” Och nu i Uppenbarelseboken påminner han oss, ”Jag planerar vägar för att föra tillbaka alla från deras ljumma tillstånd.”

Kan det finnas någon bättre nyhet för ljumma troende? De som resten av oss så lättvindigt dömer som halvhjärtade? Jesus stannar inte vid att exponera deras synd – han ger dem botemedlet.

”Ty du säger: Jag är rik och har överflöd och behöver inget, och du vet inte att du är eländig, ömkansvärd, fattig, blind och naken. Jag råder dig att du köper guld av mig, som är luttrat i eld, för att du skall bli rik, och vita kläder att kläda dig i, för att din nakenhets skam inte skall synas, och smörj dina ögon med ögonsalva, så att du kan se (Upp 3:17–18).

Lägg märke till Jesus råd till oss här. Han säger att han har ”guld luttrat i eld” – och att vi ska köpa det av honom. Han säger till oss, ”Jag vet att ni inte har kraften att återuppliva Guds brinnande heta låga i era hjärtan. Det är mitt arbete att göra det i er. Så låt mig nu göra mitt verk i era hjärtan.”

Men det finns också ett hemskt allvar i Jesus varning här. Kort sagt: Ta inte Guds erbjudande för givet. Rannsaka ditt hjärta – vänta inte på att din pastor eller dina vänner ska tala med dig. En ljummen kristen kan inför andra tyckas vara brinnande, eftersom han tillber och visar en yttre kärlek till Jesus. Hans olydnad är osynlig för alla utom för Herren.

Har du blivit ljummen? Saknar du ”jag vill” för att din gudfruktiga passion ska återupplivas? Jag har två ord till dig: Bara knacka. Fortsätt sedan knacka. Ditt hjärta är dyrbart för honom – han sa så – och han har lovat att föra tillbaka dig till honom. Han har förklarat sin kärlek för dig till och med i ditt ljumma tillstånd. Och hans varning till dig är det säkraste tecknet på hans kärlek.

Låt detta budskap väcka dig. Låt det öppna dina öron för hans inbjudan: "Kom genom den här dörren som jag har öppnat för dig. Jag har alla tillgångar som du behöver. Och jag vill att du sitter bredvid mig och njuter av min härlighet."

Låt denna härliga sanning väcka dig i anden – blåsa nytt liv i ditt hjärta – och väcka passionen i dig till att ägna dig åt hans goda gärningar igen. Amen!

Frihet från fruktan

majlis_seppanen — Thu, 04 Aug 2011 15:40:23 -0500

När nationernas ekonomier skakar och faller samman växer fruktan över hela världen. Vi ser Jesu ord bli till verklighet: "På jorden skall ångest komma över folken, och de skall stå rådlösa…Och människorna skall ge upp andan av förskräckelse och ängslan för det som kommer över världen, ty himlens krafter skall bäva" (Lukas 21.25–26).

Kristus har gett oss en varning här: "Utan hopp i mig kommer massorna att dö av fruktan för det de ser kommer."

Men för efterföljare till Jesus — de som förtröstar på Guds löften om att bevara sin kyrka — finns det underbar frihet från all fruktan. I själva verket behöver alla de som kommer under Kristi Herravälde aldrig mer frukta, om de griper tag i följande hemlighet:

Äkta frihet från fruktan består i att totalt överlåta sitt liv i Herrens händer.

Att överlåta oss själva i Guds omsorg är en handling av tro. Det betyder att ställa oss helt under hans makt, visdom och barmhärtighet och att ledas och bli bevarade enbart enligt hans vilja. Om vi gör så, lovar universums Gud att ha det fulla ansvaret för oss — att ge oss mat, kläder och tak över huvudet samt skydda våra hjärtan från allt ont.

Jesus stod för det ultimata exemplet på den här typen av helig överlåtelse när han gick till korset. Precis innan han gav upp sin anda ropade vår Herre högt, "Fader, i dina händer överlämnar jag min ande" (Lukas 23:46). Kristus överlät ansvaret för sitt liv och sin eviga framtid i sin Faders vård. Genom att göra så la han likaså alla sina fårs själar i Faderns händer.

Du kanske undrar, "Sa inte Jesus att han själv hade makten att både lägga ner sitt liv och att ta igen det [se Johannes 10:18]. Varför var han tvungen att överlåta sitt liv i Guds händer för att bli bevarad?" Svaret är tydligt: Det var för att vara ett föredöme för oss alla att följa.

Om vi uppmanas att anförtro våra liv till någon, måste vi veta att den personen har makten att skydda oss från alla faror, hot och allt våld. Annars är vår förtröstan förgäves. Enkelt sagt, vår Gud har visheten och makten att leda oss — och otaliga andra — genom olika kriser och svårigheter. Och han gör allt i kärlek.

Om du över huvud taget känner Herren, då vet du att det här är hans karaktär. Han är allsmäktig, oändligt vis, en vän som är närmare än en broder. Sannerligen, han är kärlekens sanna essens. Paulus säger, "Ty jag vet på vem jag tror och är övertygad om, att han förmår bevara det som har blivit anförtrott åt mig intill den dagen" (2 Timoteusbrevet 1:12).

Paulus säger till oss, "Jag har lagt mitt liv i Herrens händer. Och jag är övertygad om att han inte kommer att förskingra min förtröstan. Han kommer troget att hålla sitt ord om att bevara mig eftersom han har förmågan till det och vill göra det. Det har varit min erfarenhet med honom gång efter gång."

Idag, när stormmolnen hopar sig över nationerna har vi ett val. Antingen kan vi överlåta våra liv i Herrens händer, eller så kan vi själv ta ansvar för att skydda och bevara oss — en uppgift som är omöjlig när Gud skakar allt!

I själva verkat har det ingen betydelse vilken typ av tid vi lever i. Vår frid och förnöjsamhet kommer alltid att bero på vår överlåtelse i Guds händer. "Och hav din lust i HERREN: då skall han giva dig vad ditt hjärta begär" (Psaltaren 37:4).

Om du till fullo har överlåtet dig i Guds händer klarar du av att uthärda alla möjliga umbäranden. Och du vet att vilken katastrof du än råkar ut för kan den inte vara fördärvlig, eftersom du är lera i din Faders händer. När du har överlåtit ditt liv i Allsmäktig Guds händer är det hans önskan att du ska kunna ägna dig åt dina dagliga göromål utan fruktan eller oro. Och sannerligen, din överlåtelse till honom har en verkligt påtaglig effekt i ditt liv.

Du förstår, ju mer överlåten du är till Guds bevarande makt, desto mer likgiltig blir du inför förhållanden runt omkring dig. Du kommer inte hela tiden att försöka räkna ut nästa steg. Du kommer inte att bli skrämd av några förfärliga nyheter som virvlar runt dig. Du kommer inte att bli överväldigad när du tänker på dagarna framför dig — eftersom du har anförtrott ditt liv, familj och framtid i din Herres trygga och kärleksfulla händer.

Hur oroliga tror du riktiga får är när de följer sin herde till öppna betesmarker? De är inte alls bekymrade, för de har överlåtit sig fullständigt till sin herdes ledning. På samma sätt är vi Kristi får, han som är vår Store Herde. Varför skulle vi någonsin oroas över våra liv eller vår framtid? Han vet precis hur han ska skydda och bevara sin flock eftersom han leder oss i kärlek.

Vi ser i Bibeln att när någon närmade sig denna vandring i självöverlåtelse gjorde han det bara med ordentligt seriös eftertanke. Det är lätt för kristna att säga, "Ske Herrens vilja", i största allmänhet. Men det betyder något annat att överlåta oss i Guds händer i en prövosam situation.

I mitt eget liv har jag varit tvungen att lära mig att förtrösta på Gud ett problem i taget. Trots allt, hur skulle jag kunna säga att jag förtröstar på Herren i allting om jag inte hade förtröstat på honom i bara en sak? Att bara säga orden "Jag förtröstar fullständigt på Herren" räcker inte till. Jag måste bevisa det gång på gång i mitt liv inom många områden.

Vår överlåtelse i hans händer kan inte heller tvingas fram. Det måste vara en fri och villig kapitulation. Det finns flera bibliska exempel på människor som misslyckades med detta. Tänk på Egyptens farao: Först när inte längre kunde hålla ut mot Guds plågor fann han sig i att låta Israel ge sig ut på sin ödemarksfärd.

Många kristna idag säger, "Jag överlåter mig, överlämnar mig, jag förtröstar" — men först efter att de ser att det inte finns någon annan väg ut ur deras situation. Äkte överlåtelse — den som behagar Gud — görs frivilligt och gärna, innan vi kommit dit där vi inte ser någon lösning alls. Vi ska agera i förbund med Herren, så som Abraham gjorde — ge Gud vårt liv som en blankocheck och låta Herren fylla i den helt.

Sådan överlåtelse är i sin natur ett dagligt pågående verk. Den kan inte göras bara en gång. Vårt stolta kött åstundar alltid att behålla kontrollen över våra liv. Det försöker ständigt övertyga oss att vi kan bevara oss själva genom vår egen intelligens. Och så, just i det ögonblicket när vi överlåter oss helt till Herren, häver sig vårt kötts envisa vilja upp — och vi ser snabbt hur bestämt vårt hjärta är att gå sin egen väg.

Detta är en omöjlig uppgift som bara kan göras genom tro. Men när vi väl gör denna heliga överlåtelse till Herren kommer vår tro på honom att bära oss igenom alla umbäranden, motgångar och omöjligheter.

Och vi är i desperat behov av att han bär oss. Du förstår, när vi fattar beslutet att överlåta oss till honom utlöser vi ett högt alarm i helvetet. När en överlåten kristen lämnar ifrån sig all kontroll och lägger allt i Jesu händer reser sig Satan upp för att strida mot honom med grymhet.

Tänk på vad som hände med Paulus. Så länge som han höll sig på sin fariseiska väg, skild från Herrens vilja, kände han inte av något motstånd från fienden. Men när han till fullo överlämnade sitt liv i Guds vård blev han illa tilltygad och attackerades obarmhärtigt.

Min älskade, samma sak kommer att hända med dig när du lämnar över allt till Jesus. Alla mörkrets makter kommer att strida våldsamt mot dig. Satan kommer att resa upp berg av fruktansvärda omständigheter framför dig, och försöka driva dig till otro. Han kommer att översvämma dig med tvivel och fruktan som aldrig tidigare kommit i dina tankar. Hans strategi är att få dig att fästa blicken på "hur illa allt kommer att bli", i stället för på Guds löften om att följa dig igenom varje kris.

Jag har känt denna kamp många gånger under mina år i tjänst. När svåra tider kommit har tvivel och anklagelser uppstått: "Vad ska du göra nu? Hur ska du bevaras genom den här krisen? Vad har du för överlevnadsplan?"

Satan kommer att göra vad som helst för att hålla vårt fokus borta från Jesus. Men Guds Ord varnar oss i förväg att alla som beslutar att följa honom kommer att uppleva denna typ av frestelse.

Profeterna varnar oss att när vi ser Gud skaka nationerna kommer vår naturliga människa att frukta väldigt mycket. Hesekiel frågade, "Menar du att ditt mod skall bestå, eller att dina händer skola vara starka nog, när tiden kommer, att jag utför mitt verk på dig?" (Hesekiel 22:14).

När Gud varnade Noa för domen som skulle komma fick han "helig fruktan" [KJV "rördes han av fruktan"] (Hebreerbrevet 11:7). Till och med modiga, djärva David sa, "Av fruktan för dig ryser mitt kött, och jag rädes för dina domar" (Psaltaren 119:120). När profeten Habackuk såg katastrofala dagar framöver ropade han ut, "Jag hör det och darrar i mitt innersta, vid dånet skälva mina läppar; maktlöshet griper benen i min kropp, jag darrar på platsen där jag står. Ty jag måste ju stilla uthärda nödens tid (Habackuk 3:16).

Låt mig poängtera något viktigt om dessa avsnitt. Den fruktan som kommer över dessa gudfruktiga män var inte en köttslig fruktan utan en vördnadsfull fruktan för Herren. Dessa heliga var inte rädda för dem som var fiender till deras själar, utan de fruktade Guds rättfärdiga domar. De förstod den väldiga kraften bakom katastroferna som närmade sig. Deras fruktan var inte resultatet av stormen utan Guds helighet, inför vilken ingen kan förbli stående.

Det samma gäller för varje kristen som lever idag. Vi kommer alla att uppleva överväldigande fruktan i kommande tider av katastrof. Men vår fruktan måste komma ur en helig vördnad för Herren, aldrig ur en köttslig ängslan över vårt öde. Gud ser ner på all syndig fruktan i oss — fruktan över att förlora materiella ting, välstånd, vår levnadsstandard. Det är ropet från icke troende som inte har något hopp. Men det borde inte vara ropet från de gudfruktiga.

Din kärleksfulle himmelske Fader kommer inte att ha fördragsamhet med sådan otro i dig. Jesaja varnade, "Vem är då du, att du fruktar för dödliga människor, för människobarn som bliva såsom torrt gräs? Och därvid förgäter du HERREN, som har skapat dig…beständigt, dagen igenom, förskräckes du för förtryckarens vrede" (Jesaja 51:12–13). "Håll HERREN Sebaot helig. Låt honom vara er fruktan och den ni bävar för" (8:13).

Detta är en sådan fruktan som inte leder till döden utan till livet.

Det är sant att Guds profeter har höjt varnande röster i varje generation. Men historien bevisar att Gud alltid har sänt sina domar i rätt tid. John Owen, den store puritanske predikanten, gav följande budskap till sin församling den 9 april 1680:

"Ni vet att jag under många år, utan att svikta, ständigt har varnat för en annalkande tid av olyckor, och reflekterat över de synder som har varit orsaken till den…Jag har sagt till er att domen kommer att börja i Guds hus; att Gud tycks ha förhärdat våra hjärtan mot hans fruktan…och att ingen vet hurdan kraften i hans vrede kommer att vara. I allt detta som jag har berättat i förväg för er om farliga, plågsamma, ödesdigra tider…står alla dessa nu för dörren, och är på väg in till oss."

Bespottare som läser Owens ord idag kanske säger, "Här är en domedagspredikant som försökte skrämma upp människor i hans samhälle för 300 år sedan. Men världen har fortsatt trots allt vad han sade. Allt har fortsatt precis som det alltid gjort."

Vad de bespottarna inte inser är att Gud sände sina fruktansvärda domar över det samhället. John Owen levde för att begråta en flammande förintelse som uppslukade London. I själva verket såg han uppfyllelsen av alla hans mäktiga profetior: krig, förödelse, en krossad ekonomi, landsomfattande depression, sjukdomar som utplånade massorna.

Men innan han alls såg en endaste av dessa katastrofer äga rum, ropade Owen troget ut från sin predikstol: "Jag kommer att visa er hur vi bör uppföra oss i och under de plågsamma olyckor som kommer över oss, och som kanske når oss ända upp till halsen.

Mina älskade, vi lever i just en sådan tid som Owens. I tider som dessa får det bara finnas en respons från Guds folk: "Den rättfärdige ska leva av tro." Owen förmanade sitt folk med tårar, "Skaffa dig en ark. Bered en ark för din och din familjs säkerhet."

Han tillade, "Den arken är Jesus Kristus. Det finns inget annat sätt, ingen annan ark — för Jesaja, profeten, sa om vår Herre, 'En man [Kristus] skall vara som en tillflykt mot stormen, som ett skydd mot störtskuren, som vattenbäckar i en ödemark, som skuggan av en väldig klippa i ett törstigt land.' Det är vår ark — välsignade är de som förtröstar endast på honom…Jag vet inte av någon annan trygghet, någon annan räddning, i prövningarna och lidandena som kommer över jorden, än att tro på Kristus som vår enda tillflykt."

Det är möjligt att vi ser faror på alla sidor, däribland en djävul och hans furstar som vill dränka vår tro i tvivel. Men vi har också en brinnande änglavakt som omger oss. Och vi har en Gud som genom ed lovar att bära oss genom alla olyckor vi möter.

Min fråga till dig är: Vill du möta den kommande stormen med stilla förtröstan och sinnesfrid? Dö då idag bort från alla dina egna vägar och metoder för att skydda dig. Anförtro bevarandet av ditt liv helt i Guds omsorg. Han är din gode, kärleksfulle Herde — och han står vid sitt löfte att följa med dig genom allt. Amen!

Medarbetare i bön

majlis_seppanen — Tue, 02 Aug 2011 19:15:56 -0500

Ofta är bön ett av de mest själviska områdena i kristnas liv. Många av oss måste erkänna att de flesta av våra böner fokuserar på våra egna behov.

Då och då kan vi sträcka oss längre bort än våra egna, inskränkta bekymmer och be för andra. Men oftast när vi säger till någon, ”Jag ska be för dig”, gör vi det inte. Eller så ber vi en gång och glömmer sedan snabbt bort den personens behov.

Enligt Skriften är inte vår egna ljuva gemenskap med Herren tillräckligt. Ja, bön är hemligheten bakom andligt växande. Men om vi kommer inför tronen bara för vår personliga uppbyggelse och behov är vi själviska. Bibeln visar oss att vi inte får försumma att på allvar be för de trängande behoven överallt runtomkring oss.

Vår ministry hörde nyligen från en dyrbar äldre man i San Diego. Denne käre sa att Gud hade manat honom att dagligen be för mig, och han frågade om han kunde ta med mig på sin bönelista. Tydligen inkluderar mottagarna av denne mans förbön en lång lista med änkor, fattiga, Herrens tjänare och ofrälsta människor. Han har bett för dem i åratals nu.

Mannen är en pensionerad postanställd och han lever ett väldigt enkelt liv. Han ägnar sin tid till att göra goda gärningar för andra och att umgås med Herren hela dagen. Han kör runt i staden och samlar ihop gamla möbler och andra saker som kastats bort som skräp och reparerar dem för att ge dem till änkor och de fattiga. Han handlar också och gör ärenden åt instängda, lagar deras avlopp och hjälper till att möta deras andra behov.

Hela tiden som denne man gör dessa goda gärningar ber han utan uppehåll, han ber troget för var och på sin lista. Faktum är att han stryker deras namn först när de dör.

Jag har varit en bönemänniska ända sedan jag kallades till att förkunna när jag var åtta år. Men denne gudfruktiga man gör mig skamsen. Jag har inte någon lista med behövande människor vilka jag ber för varje dag – men denne Guds tjänare bara fortsätter bedja.

Jag tror han är som den utblottade änkan som gav en liten småsumma men vars offrande var värt mycket mer än andras gåvor. I själva verket, när jag tänker på all fantastisk evangelisering som har skördat själar in i Guds rike, påminns jag om att det sker tack vare de fantastiska hjälpande bönerna från sådana människor som den här mannen.

Det här budskapet handlar om hur man utvecklar den typen av välsignat böneliv – hur man verkligen blir en medarbetare i bön.

”Ty vi vill inte, bröder, att ni skall vara okunniga om vilken bedrövelse som vi fick utstå i Asien. Vi blev så nertyngda utöver vår förmåga, så att vi till och med misströstade om livet” (2 Korintierbrevet 1:8). Det grekiska ordet för ”nertyngda” här betyder ”hårt nertyngd, allvarligt krossad.” Paulus sa, ”Vår kris var så allvarlig att den var mer än jag kunde uthärda. Jag trodde det var slutet för mig.”

Han blev tröstad när Titus anlände och hade med sig goda nyheter om Paulus ”älskade barn” i Korint. Paulus skriver, ”Gud … tröstade oss genom Titus ankomst, inte bara genom hans ankomst, utan också genom den tröst, som han hade fått av er. För han omtalade för oss er längtan, er sorg och er iver om mig” (7:6–7).

Paulus prövning hade fört honom till slutet av hans uthållighet. Han visste att han inte hade kvar någon styrka till att strida mot mörkrets makter. Så han dömde sitt kött till döden. Och Gud räddade honom underbart: ”Som har räddat och räddar oss ur en sådan dödsnöd. Till honom har vi det hoppet, att han även i framtiden skall rädda oss” (2 Korintierbrevet 1:10).

Paulus säger att det var ytterligare en viktig faktor i hans räddning: bedjande medarbetares mäktiga förbön. ”Då också ni hjälper oss med er förbön” (1:11). Paulus sa till sina läsare, ”Ja, jag är viss om att Gud kommer att rädda mig. Det är eftersom ni hjälper till att få det att ske genom att ni ber.”

Du förstår, Paulus erkände sitt desperata behov av medarbetare i bön. Han visste mycket väl att Gud skulle vara hans skyddssköld för att rädda honom från varje fiende.

Men Paulus visste också att Skriften säger att bön och räddning är oskiljbart. Gud säger till oss, ”Och åkalla mig i nöden, så vill jag hjälpa dig, och du skall prisa mig" (Psaltaren 50:15). ”Han åkallar mig, och jag skall svara honom; jag är med honom i nöden, jag skall rädda honom och låta honom komma till ära” (91:15).

Paulus visste att det var genom böner – hans egna och bedjande medarbetares – som han räddades ”ut ur lejonets gap.”

Som trogna tjänare till Herren är vi ständigt utsatta för faror från fienden. Vår passion för Jesus retar upp Satan, som ständigt lägger ut alla möjliga snaror och fällor för oss.

En sådan fara tar man väldigt lätt på i kyrkan: kristna pars separation eller skilsmässa. Jag har chockerats av de tjogtals av brev om äktenskap i kaos som vårt ministry tar emot. Alla möjliga orsaker ges för kaoset i kristna hem: söndring, brist på kommunikation, förlust av kärlek, otrohet. Sannerligen, det handlar om mycket mer än de här sakerna. Bakom allt detta är det en attack från helvetet på Guds heliga.

Trasiga hem bland ickekristna är inte något mysterium. Men bland de rättfärdiga, har all sådant kaos en orsak. Tänk på det: Hur kan överlåtna kristna som har tjänat Gud i glädje i åratals plötsligt inte ha någon auktoritet i sina hem? De känner till allt om Guds förbundsed att vara deras styrka och att tillintetgöra varje satanisk makt som kommer emot dem. Så varför segrar djävulen?

Om du är under en sådan attack borde du ställa samma fråga som lärjungarna gjorde: ”Mästare, varför kunde inte vi kasta ut de där demonerna?” Jesus svarade att en typ av demoniskt slaveri inte reagerar på handpåläggning eller engångsbön. Det enda sättet att kasta ut sådana mäktiga fästen är genom uthållig bön och fasta.

Men ibland kan kyrkan ligga i dvala när det gäller bönens makt. Ofta när många kristna möter bekymmer är Jesus det sista stället de vänder sig till. I stället vänder de sig till psykologer, kuratorer, böcker, vänner – överallt utom till Herren.

Om du säger att ditt äktenskap har havererat och du vill att det ska bli helat, frågar jag dig: Hur mycket tid ägnar du åt bön inne i din bönekammare och bestormar himlen för ditt äktenskap? Hur många måltider har du missat på grund av att du fastat för helande med din maka eller make? Hur ofta har du ropat ut, ”Fader, du måste göra något för vår skull. Gör vad som helst som behövs för att hela oss!”

En del bibellärare hävdar att det är otro av oss att be till Gud om samma sak gång på gång. Det är villolära! Gud befaller oss att bedja, söka, fasta, ropa ut i effektiv, uppriktig åkallan. Från första början har sanna tjänare vänt Guds löften till böner:

• Jesus visste att Hans Fader hade lovat honom allting innan världens grundläggning. Men Kristus spenderade timmar i bön om att Guds vilja ska ske på jorden. Han berättade till och med en liknelse som illustrerade uthållighet i bön, om en ”enträgen änka” som krävde rättvisa av en domare tills hon fick det.

• Gud gav Hesekiel underbara löften om Israels upprättelse, och lovade att landets ruiner skulle bli som Edens lustgård. Men Herren sa att det ordet inte kunde uppfyllas utan bön: ”Också detta skall jag låta Israels hus be mig om och göra för dem” (Hesekiel 36:37). Med andra ord, ”Jag har gett er ett löfte, men jag vill att ni ber att det sker. Sök mig av hela ert hjärta tills ni ser att mitt ord uppfyllts. Jag kommer att frälsa, men först måste ni bedja.”

• Gud lovade Daniel att efter 70 år skulle Israel återupprättas. När Daniel såg det bestämda året komma hade han kunnat vänta i tro på att Gud skulle uppfylla sitt ord. I stället föll Daniel ner på sitt ansikte och bad under två veckor tills han såg att Herren fick allt att ske.

I Gamla testamentet bar Israels präst på sin bröstplatta namnen på alla Israels stammar. Detta uttryckte att människornas behov ständigt var på prästens hjärta i bön. Vilken underbar bild! Det uttrycker att Kristus bär oss i sitt hjärta och presenterar våra behov för Fadern. Men det är också en bild av varje kristen, ett konungsligt prästerskap, som bär andras behov i våra hjärtan.

Paulus var så medveten om sitt behov av de heligas böner att han vädjade om ”medarbetare i bön” överallt. Han bad romarna, ”Men, kära bröder, jag förmanar er vid vår Herre Jesus Kristus och vid Andens kärlek, att tillsammans med mig kämpa genom era böner till Gud för mig, att jag må bli räddad” (Romarbrevet 15:30-31). På samma sätt bad han thessalonikerna, ”Kära bröder, be för oss” (1 Thessalonikerbrevet 5:25).

Det grekiska ordet för ”kämpa” här betyder att ”strida med mig som en kompanjon i bön; brottas för mig i bön.” Paulus bad inte om ett snabbt omnämnande inför tronen. Han vädjade, ”Strid för mig i bön. Strid i anden för mig och evangeliet.”

När Paulus satt i fängelset redo att lägga ner sitt liv vädjade han till filipperna om deras böner: ”För jag vet att detta skall leda mig till frälsning, genom er bön och Jesu Kristi Andes hjälp” (Filipperbrevet 1:19). Paulus visste att han var en märkt människa, att Satans horder hade föresatt sig att förgöra honom. Så är det med varje äkta tjänare för evangeliet. Varje pastor, predikant och evangelist behöver bönemedarbetare som ber för dem utan uppehåll.

Jag kan försäkra dig att jag inte hade kunnat skriva detta om det inte varit för medarbetarna i bön som stått med mig genom åren. Jag påmindes om detta när jag var i Europa för att genomföra pastorskonferenser och nattliga crusades. Hela tiden gjorde Guds Ande mig medveten om att jag bars av bönerna från mängder av människor.

Amerikanska evangelister var inte uppskattade i Nice, Frankrike. Alla oroade sig över den nattliga crusaden och undrade, ”Kan den genomföras?” Frankrike härjas vilt av skepticism, ateism, agnosticism, otro. Den typen av möten vi planerade att hålla hade man aldrig försökt sig på tidigare.

När det var dags samlades ändå tusentals. Men det var då jag började känna mig hjälplös. Jag visste inte vad jag skulle predika. Inget budskap jag hade med mig verkade passa. Min tolk och jag hade tittat igenom några anteckningar i förväg, men jag var inte säker på att de var de rätta för mötet. Jag varnade honom, ”Jag är inte säker på vad jag ska säga.”

Men när jag klev upp på podiet föll Anden mäktigt över mig. Jag kände bönerna från tusentals heliga som gav mig stöd. Och när jag började tala fyllde den Helige Ande min mun. Jag predikade i 40 minuter och under hela den tiden hade du kunnat höra en knappnål falla. När jag avslutade sa jag bara, ”Om du behöver Jesus, var snäll och kom fram.” Flera hundra hoppade upp på sina fötter i gensvar.

Samma sak hände i alla andra länder där vi betjänade under den resan: Kroatien, Rumänien och Polen. Jag bad i förväg, ”Herre, vad ska jag säga?” Varje gång viskade Anden till mig, ”Människor ber”. Jag är övertygad om att bönens makt var den drivande kraften bakom de många frälsningarna vi bevittnade under den resan.

Jag skrev nyligen om en pastors fru som lämnade ett sorgligt meddelande på vår ministrys telefonsvarare. Hon sa med väldigt sluddrigt tal, ”Broder Dave, tusentals av predikanternas fruar där ute dricker i hemlighet för att dölja sin smärta. Det är vad jag gör. Jag dricker för att döva smärtan.” Andra gudstjänares fruar skriver om sina misslyckade äktenskap eller deras makars missbruk av internetporr.

Jag känner en kallelse från Gud att hjälpa dessa människor i bön. Jag ber för gudstjänare och deras familjer, eftersom jag vet att de behöver det mer än några andra. Jag avskriver inte någons begäran längre. Jag har lärt mig av egen erfarenhet att hjälpande bön fungerar! Skriften säger att när Petrus satt i fängelset, ”[bad] församlingen uthålligt till Gud för honom” (Apostlagärningarna 12:5). Gud räddade Petrus med ett mirakel genom hjälpande böner.

Paulus bad inte bara om medarbetare i bön utan var en medarbetare själv. Han visste att detta var en del av hans kallelse som en evangeliets tjänare. Han skrev till filipperna, ”Till alla de heliga … tillsammans med församlingsföreståndare och tjänare … Jag tackar min Gud var gång jag tänker på er, vilket jag alltid gör i alla mina böner för er alla, och jag ber med glädje … därför att jag har er i mitt hjärta” (Filipperbrevet 1:1, 3-4, 7).

På samma sätt skrev Paulus till romarna, ” Gud, … han är vittne till hur jag ständigt nämner er i mina böner” (Romarbrevet 1:9). Ordet ”nämner” betyder ”Jag läser upp ditt namn och dina behov för Herren.” Kort sagt, Paulus bad inte andra företa sig något som han inte var villig att göra själv.

Vet du om någon broder eller syster vars äktenskap är i kaos? Om du gör det, vad gör du åt det? Talar du bara om för andra, ”Så synd att de håller på att separera”? Eller tar du namnen inför Herren och kämpar för dem i bön?

Som den dyrbare äldre helige i San Diego är en äkta medarbetare i bön en som ber utan uppehåll för andras behov. Han ber inte bara för dem en gång och sedan slutar. Nej, han ber dag efter dag. Och precis som Daniel, slutar han inte innan han ser Gud möta behoven.

Vill du ha denna tjänst som medarbetare i bön? Om du inte känner till någon med behov, börja med att be för alla kristna äktenskap och för alla Guds heliga. Dina böner behöver inte vara långa. Framför bara helt enkelt din begäran och förtrösta på att Gud hör dig.

Det här illustrerades för mig en gång när jag låg sjuk till sängs. Ett av mina barnbarn kom in och sa, ”Pappa, jag ska be för dig.” Min lilla medarbetare la sin hand på mitt huvud och bad, ”Jesus, gör honom friskare.” Jag log och tackade honom. Men han bara fortsatte titta på mig. Till slut sa han, ”Du är helad. Ställ dig upp!” Så jag ställde mig upp – och jag var helad. Hans bön i tro fick mig på fötterna.

Mäktiga räddningar sker när Guds heliga ihärdigt söker honom med barnslig tro för sina bröders och systrars behov. Jag slutar här genom att påminna om Paulus rörande vittnesbörd:

”Ja, vi hade själva inom oss fått beskedet att vi skulle dö för att vi inte skulle förtrösta på oss själva, utan på Gud som uppväcker de döda, och som har räddat och räddar oss ur en sådan dödsnöd. Till honom har vi det hoppet, att han även i framtiden skall rädda oss, då också ni hjälper oss med er förbön, så att många människor kan framföra tacksägelse för oss, för den nådegåva han har gett oss” (2 Korintierbrevet 1:9-11).

Den andra sidan av stenen

majlis_seppanen — Thu, 09 Jun 2011 15:35:09 -0500

”Och när Josef hade tagit hans kropp … och lade den i sin nya grav, som han hade huggit ut i klippan, och sedan vältrade han en stor sten för ingången till graven och gick sin väg” (Matteus 27:59-60).

Jesus hade precis blivit korsfäst och blev nu lagd i en grav. När en massiv sten rullades för dörröppningen för att försegla den hade alla en sorglig känsla av slutgiltighet.

Skriften säger att en grupp av kvinnor, däribland Maria Magdalena, satt mitt emot graven. De kvinnorna måste ha varit förkrossade. Jag kan nästan höra förtvivlan i deras röster: ”Vad kommer att hända nu när Jesus är borta? Hur fortsätter vi?”

Idag vet vi slutet på berättelsen. Vi vet att när Jesus sa från korset, ”Det är fullbordat”, hade han övervunnit synden. Vi vet att han med sin uppståndelse hade övervunnit döden. Och vi vet att han gjorde alltihop för oss.

Men tänk om vi inte visste slutet på berättelsen, som de där kvinnorna vid graven? Vad tänkte de elva lärjungarna när de gömde sig på avstånd bakom låsta dörrar (se Johannes 20:19)?

Jag tror inte vi kan greppa vad Jesus död betydde för hans hängivna efterföljare. De hade trott att deras Mästare var världens hopp, Israels frälsning, ett ljus för hednafolken. Han var den store läkaren, han uppväckte döda och befriade de fångna, han predikade de goda nyheterna för de fattiga. Han var förkroppsligandet av det nya riket som han predikade om.

När de tänkte tillbaka på hans ord, ”Det är fullbordat”, måste de ha trott att han menade, ”Det är över nu. Jag gjorde allt jag kunde, men jag kunde inte slutföra det. Det här är slutet på historien.”

När kristna utstår livets prövningar är alltför ofta detta det budskap de tror på. De ser inget hopp bortom sin svåra situation. Allt de kan se är en sten som permanent är rullad på plats och som separerar dem från hoppet.

Men de ser saker från denna sida av stenen. Liksom kvinnorna vid graven eller de nedslagna lärjungarna är allt de kan se framför sig nederlag. Deras hopp har dött – slut på historien.

Om de bara hade vetat vad Gud håller på att göra för dem på den andra sidan av stenen.

På denna sida av stenen utmäts och förloras hus. Ekonomin fördärvas. Äktenskap faller sönder. Utan hoppet om Återuppståndelsen – utan att känna till Kristi seger för oss – kan våra prövningar se ut som slutet på vår historia.

Kanske livet har konfronterat dig med en hård ogenomtränglig situation. När du läser detta undrar du, ”Håller Gud på och gör något i mina omständigheter? Är Jesus verkligen triumferande – i mig? Kan han verkligen rädda mig ur denna situation? Kan han rentav komma med helande? Jag kan bara inte se någon väg framåt.

Precis som lärjungarna gjorde ställer en del kristna dessa frågor bakom ”stängda dörrar”. De har stängt ute Gud emotionellt, och kan inte längre utgjuta sina hjärtan inför honom. De vill så väldigt mycket vara utgivande, kärleksfulla tjänare, men de känner sig uttömda på allt hopp.

Det är perspektivet på denna sida av stenen.

Var tror du Satan var under denna tredagars period av Kristi död, begravning och återuppståndelse? Kom ihåg, djävulen är inte överallt närvarande. Bara Gud är överallt hela tiden. Satans demoner kan vara stationerade över hela världen och spy ut gift, men fienden själv är inte det. Han kan bara vara på en plats.

Så var var han under Korsfästelsen? Det finns inte något sätt som vi kan få veta det bibliskt, så vi kan bara föreställa oss det. Personligen tror jag Satan var närvarande vid korset. Jag föreställer mig honom jubla över varje bit av Jesu lidande – varje pisksnärt, varje knytnävsslag av en soldat, varje hammarslag när spikarna slogs igenom hans händer och fötter.

Det här skulle bli Jesu sista timmar – och jag kan föreställa mig Satan glädjefylld börja nedräkningen: ”Här är det – det här är slutet för Jesus. Jag har triumferat över Guds Son! Mörker kommer nu att härska över alla. Jesus, om du bara hade velat ödmjuka dig inför mig skulle vi ha regerat tillsammans över varje herravälde i världen. Men det här är vad som händer när du inte väljer mig. Du förlorar – och jag vinner!”

Jag kan sedan föreställa mig Satan vid graven, och han tittar på soldaterna som rullar stenen på plats och förseglar öppningen. När den stora stenen smäller igen med en duns tänker jag mig att Satan släpper ut ett tjut av seger. Han ropar till sina demonkompanjoner, ”Nu är det dags att fira. Vi har vunnit! Vi ska ha ett party som världen aldrig skådat.”

Plötsligt, när allt ser som dystrast ut börjar ett rasslande. Marken börjar rumla och skaka. Jag ser framför mig hur Satan stannar upp mitt i meningen för att se den enorma, orubbliga stenen nu rulla fram och tillbaka. Till slut får skakandet stenen att rulla bort fullständigt – och demonerna darrar.

De ser ett bländande ljus som strålar ut från graven. De kan skönja en kropp – återuppstånden, upplyst, hel – stå i ingången. Sedan kommer en röst från den ljusfyllda öppningen: ”Satan, du bet min fot. Men jag kommer att trampa på ditt huvud.”

Här är ordet vår Herre har gett oss till vår plågoande: ”Partyt är slut, djävulen. Du är besegrad. Lukten av död som du förde med dig är borta nu. Jag tar denna mark i anspråk för min seger.”

Kanske du, när du läser detta, tänker, ”Jag behöver få se Jesus träda fram i min situation, få se honom trampa på Satans huvud åt mig. Om han inte håller på att göra något för mig på andra sidan av stenen är allt över.”

Du förstår, på den här sidan av stenen kan vi känna det som att det inte finns något hopp, ingen framtid för oss. Men tror du något händer på andra sidan? Hör du ett svagt muller? Kan du känna en skakning under dina fötter?

Jag talar bildligt förstås – men kan du urskilja tecken på att Jesus är på gång för dig? Det är kanske bara en liten, liten spricka av ljus i den där väldiga stenen. Men det är allt du behöver. Vid något tillfälle, i sin egen förunderliga tajming kommer Jesus att komma igenom den öppningen och in i scenen för ditt liv – och din prövning kommer att förvandlas på ett ögonblick.

1. Kärleksbrev till en misslyckad

Jag har en vän som heter Eric som hade en väldigt svår barndom. Han pappa sa gång på gång till honom, ”Du är misslyckad, du duger inte till någonting alls. Du kommer aldrig att bli något av värde.”

När Eric blev äldre började han använda droger, och som han själv beskrev det, ”Jag blev en fruktansvärd knarkare. Först och främst var jag fruktansvärd när det gäller drogernas styrka. Jag blandade ihop allt möjligt som hade kunnat döda mig. Men jag var fruktansvärd i att vara en knarkare. Min nål hade behövt gå sönder, eller så hade jag behövt haft slut på pengar för att inte tillfredsställa min last. Jag kände mig misslyckad till och med som knarkare.

Erics liv blev ett enda kaos. Hans missbruk slukade alla hans pengar. En natt bestämde han sig för att råna en närbutik för att köpa mer knark – men han misslyckades till och med med det. Han drog fram en pistol och ropade, ”Upp mot väggen allihop!” Men affären var så full av människor att alla inte kunde rymmas mot väggen. Förvirrad sprang Eric iväg.

Så småningom bestämde han sig för att göra slut på sitt liv. Så han tog vapnet från rånet med avsikt att skjuta sig själv. Men han tappade vapnet och det avlossades och skadade honom i sidan i stället. När Eric åkte till sjukhuset tänkte han, ”Jag är ett sådant eländigt misslyckande att jag inte ens kan ta livet av mig.”

Efter att ha fått vård gick Eric upp och ner för gatorna fullständigt förtvivlad. Djupt inom sig hade han varit rasande på Gud för att han gjort honom till ett livslångt misslyckande. Till slut ropade Eric till den Gud han aldrig hade brytt sig om och frågade, ”Finns du över huvud taget alls där? Finns det någon anledning för mig att leva?”

Eric hörde en röst säga till honom, ”Jag skickar ett kärleksbrev till dig.” På något sätt visste han att det var Jesu röst. När Eric satte sig ner på en trottoarkant sipprade regnvatten längs rännstenen under honom. Han la märke till ett litet häfte som flöt mot honom och Eric plockade upp det. Det var ett traktat med titeln, ”Det Finns Hopp För Knarkaren.”

Traktatet hade getts ut av en grupp som hette ”Victory Outreach” (ungefär Uppsökande Seger). Eric hittade ministryts adress, gick dit och gav sitt liv till Jesus. Snart befriades han från sitt missbruk. Han slutade med alla dåliga vanor – däribland hans tro att han hade bestämts till att vara ett misslyckande. Jesus gjorde Eric till en ny skapelse på alla sätt.

Den här unge mannen hade trott att hans liv var över – men det hade precis börjat. Han kunde inte se livet – uppståndelselivet – som Jesus hade planerat för honom hela tiden, på andra sidan av stenen.

Ungefär ett år senare kom Eric till mig med en fråga: ”Har du något arbete för en ung tjänare som blivit helad, befriad och är eld och lågor för Gud?” Det hade vi – och jag fick privilegiet att se Guds kraft verka genom Eric gång efter annan i vårt ministry. Han vittnade gång på gång, ”Jesus skickade ett kärleksbrev till mig. Och han skickar ett till dig nu också.”

Tänk på alla kärleksbrev som Jesus skriver just nu på andra sidan stenen.

2. Reparera det oreparerbara

Ett par jag känner hade varit gifta i över tio år när hustrun lämnade maken för andra gången. Detta par var inte sådana som ständigt grälade eller gnatade eller inte ens var oense över särskilt mycket. Problemet var en dragning till det världsliga i hustruns hjärta. Hon var starkt attraherad av partylivet och hon lämnade sin make för att kasta sig in i det igen.

Samma sak hade hänt flera år tidigare. Vid den tiden hade hon lämnat honom och hoppat i säng med andra män. Nu upprepades detta mardrömsscenario igen när hon övergav honom för andra gången. Men än en gång ville hon komma tillbaka till honom.

Den här mannen var förkrossad. Han sa till mig, ”När hon gjorde det här första gången krossade det mitt hjärta. Smärtan var mer än jag kunde klara av. Jag visste inte om jag någonsin mer skulle kunna älska henne. Jag tog henne tillbaka och vi kämpade, men vi kom igenom det.

”Nu finns det inte någon väg mer. Jag vet att jag inte kan älska henne igen efter detta. Jag har kommit bortom smärta – jag känner ingenting. Dessutom, hur skulle jag kunna lita på henne igen? Hur skulle vi kunna ha en framtid när hon har bevisat att hon kommer att göra detta gång på gång?”

Ingen som kände detta par trodde att deras äktenskap skulle överleva. Många gav honom rådet att skilja sig från henne och fortsätta med sitt eget liv. Men till och med då kände maken att Gud höll på att göra något på andra sidan av stenen. Herren viskade till hans hjärta, ”Om du älskar henne på samma sätt som jag älskar dig, kommer ert äktenskap att återupprättas.”

Maken gjorde motstånd. Det var smärtsamt för honom att till och med hoppas igen. Det var ändå mer smärtsamt att försöka förtrösta. Men Gud räddade enligt sitt löfte. Idag är det paret tillsammans igen. De är i kyrkan, tillber och prisar Gud tillsammans. De har försonats och blivit helade och älskar varandra djupt.

Deras äktenskap är ett vittnesbörd över Guds förmåga att återupprätta det som verkar vara omöjligt att reparera. Till och med den mest skadade, trasiga relationen är inte utanför räckvidd för hans uppståndelsekraft. Detta äktenskap behövde liv bortanför graven – och det var precis där som Jesus gjorde sitt verk för dem: på andra sidan stenen.

3. Segerherre över all ondska

För bara några veckor sedan, medan jag satt på en parkbänk, mötte jag en tatuerad tonåring som hette Ricky och som ivrigt berättade sin historia för mig. Han var från Chicagos innerstad, och hans pappa hade lämnat familjen när Ricky fortfarande var en bebis.

Rickys mamma gifte om sig och mannen som blev Rickys styvpappa förgrep sig på honom fysiskt och sexuellt. En natt, när mannen började misshandla Rickys mamma försökte pojken gå emellan. Rickys styvpappa misshandlade honom fruktansvärt. Till slut hamnade Ricky på köksgolvet i en enda blodig röra.

Efter det började Ricky skära sig själv. När han kommit dit i sin berättelse gjorde han en paus för att rulla upp ärmen och visa mig dussintals av ärr som fanns över hela hans arm.

Han fortsatte, ”Så för tre månader sedan var jag i parken med en kompis. Han såg annorlunda ut och jag frågade vad som hade hänt med honom. Han sa, ’Jag mötte en man som heter Jesus och som befriade mig från alla mina synder. Han har renat och helat mig. Ricky, jag vill att du lär känna den Jesus jag mötte.’” Den dagen gav Ricky sitt liv till Herren.

Ricky rullade sedan upp sin andra ärm. Han visade mig en inskription på sin arm och sa, ”Dagen då jag mötte Jesus, lät jag göra den här tatueringen.” Det stod: Jag tackar dig för att du svarade mig och blev min frälsning.”

Ricky hade förlorats till den här världen, bokstavligen blivit nerslagen av den. Men Jesus talade till honom från andra sidan av stenen: ”Min kärlek övervinner all ondska.”

Idag känner inte Ricky bara till uppståndelselivets glädje. Han känner också till friheten som kommer av att vara förlåten … och att förlåta.

Jag förespråkar inte tatueringar. Men jag tror att Rickys tatuering representerar en sanning om varje troende. Det är denna: Jesus skriver fortfarande våra liv. Han är upphovsmannen till och fullbordaren för vår tro – och han är inte färdig med någon av oss ännu.

Du är kanske omringad av den största prövningen i ditt liv just nu. Men den uppståndne Kristus är igång för din skull, på den andra sidan av stenen. Han skriver sin berättelse in i din situation – en berättelse om uppståndelseliv, som bryter fram på en scen vilken en gång regerades av döden.

Satan kommer att försöka lura dig till att tro att allt är över, att graven är stängd. Men Jesus säger till dig, ”Jag har brutit igenom. Djävulen fick inte sista ordet. Döden har inte längre kvar sin udd. Ljuset har nu besegrat mörkret. Och min kärlek har besegrat all ondska.”

Där står han i ingången: ditt hopp, din frälsning, ditt helande. Kristi seger har övervunnit alla dina misslyckanden. Han kraft kan befria dig från missbruk. Hans helande kan återupprätta din brustna relation. Och hans kärlek har besegrat allt ont som har försökt slå ner dig. Inget mörker kan stoppa honom.

Så står det en sten mellan dig och Guds räddning just nu? Jag säger dig, Gud är på gång i ditt liv just i detta ögonblick. (Han är aldrig inte igång!) Stenen rullas bort. Ljus bryter fram. Och där står ditt hopp i öppningen: Jesus. Han har triumferat över alla mörkrets makter – och hans seger är din genom tro.

Vår Guds storhet

majlis_seppanen — Tue, 03 May 2011 14:24:44 -0500

Vår ministry har en webbsajt för uppbyggelse vilken tar emot meddelanden från kristna runt hela världen. Just nu skriver troende i olika länder samma sak: Fruktan håller på att få grepp.

Så som det profeterats i Skriften skakar Gud allt som kan skakas. Det är svårt att förstå all omvälvning som händer i världen just nu. Tänk på alla skådeplatser där nationerna är i kaos:

Japan drabbas av efterskalv från en redan förödande jordbävning. Det landet håller fortfarande på och gräver fram ur bråten, samtidigt som strålning fortfarande spys ut i atmosfären.
Arabiska regimer störtas runt om i Mellanöstern med en nation efter den andra i kaos. Israel iakttar dessa förändringar med intresse och undrar om de arabiska regeringarna kommer att förnya anti-Israeliska känslor.
Farhågor för ekonomin fortsätter i land efter land. Grekland har balanserat på randen av total kaos.

Mitt i allt detta sprider sig fruktan och ångest och kristna är inte immuna. Många skriver att de går igenom sina livs stormar. De beskriver ekonomiska kriser, press på familjen, depression – och problemen upphör inte att komma. Några är överväldigade bortom allt de någonsin upplevt.

Aldrig i mina 58 år av tjänande har jag känt så många människor drabbade av cancer. I min egen familj får min dotter och mitt barnbarn utstå allvarliga prövningar just i detta ögonblick. Ibland kommer det vi mest fruktar genom smärtan hos våra nära och kära.

Många av Guds folk ropar, "Herre, det räcker. Ditt Ord ger löfte om räddning. Du sa att du inte skulle låta mig uthärda mer än jag kan bära utan att bereda en utväg för mig. Men var är utvägen? Var är din storhet nu mitt i min största prövning?"

Närhelst vi möter intensiva prövningar och svårigheter skrider djävulen in för att dra nytta. Skriften beskriver honom som en ström av fruktan som slår oss med våg på våg. Dessa demoniska strömmar har till och med en röst: "Strömmarna hava upphävt, strömmarna hava upphävt sin röst, ja, strömmarna upphäva sitt dån" (Psaltaren 93:3).

Har du märkt att bekymmer och olyckor ofta kommer i vågor? Just när du kämpar dig igenom ett problem följer ett annat i dess kölvatten. Aposteln Johannes talar för många idag som rycks med i ett tillstånd av stress: "Då sprutade ormen ur sitt gap vatten efter kvinnan [församlingen] såsom en ström, för att strömmen skulle bortföra henne" (Uppenbarelseboken 12:15).

Men Gud besvarar rösten av varje demonisk ström: "Men väldig är HERREN i höjden, mer än bruset av stora vatten, väldiga vatten, havets bränningar" (Psaltaren 93:4, min kursivering). Kort sagt, Guds Ord talar högre än vilken ström vi än må möta. Hans storhet överskuggar till och med vår största prövning.

David grep tag i denna sanning och bad i tro: "Låt icke vattensvallet fördränka mig eller djupet uppsluka mig; och låt ej graven tillsluta sitt gap över mig" (69:16). Det är inte ovanligt att den mest gudfruktiga människan möter svårigheter som stiger som stormfloder. Som David kan vi vara genomsyrade av Guds Ord, trofasta i bön och hängivna Herren, men ändå känna oss överväldigade av bultande vågor av fruktan.

Ordet som jag fick från Herren har stärkt min egen tro. Jag ber att det ska göra det samma för dig. Jag kan sammanfatta detta budskap i en mening: ATT SKÅDA VÅR GUDS STORHET ÄR ETT ANKARE FÖR VÅRA SJÄLAR.

Jag är övertygad om att kyrkan just i denna stund behöver en viktig sak: en ständigt växande uppenbarelse av Guds storhet. Så många ängsliga människor runt om i världen vänder sig till falska gudar när de är mitt i förkrossande fruktan. Men efterföljare till Jesus behöver bara påminnas om den enda sanna Guden. Vi måste vara fast övertygade om hans kraft, makt och storhet för vår räkning.

När de nyaste globala händelserna började torna upp sig påmindes jag om en bok som vi gav ut för tio år sedan med namnet Triumph Through Tragedy (Triumf genom tragedi). I den boken delade kristna vittnesbörd om Guds hjälp under sina svåraste prövningar. I vart och ett fall satte de sitt hopp till uppenbarelsen om Guds storhet.

Tre saker blev tydliga för mig i dessa människors berättelser:

Vårt första val när vi står inför väldiga prövningar är att fästa upp vår tro – att förtrösta på vår kärleksfulle himmelske Fader vad som än kommer. Men det här är inte en automatisk reflex – det är ett val. Sanningen är att när vår smärta är som mest olidlig måste vi välja att ropa till Gud i tro.

Var och en som bidrog med en berättelse till Triumph Through Tragedy (Triumf genom tragedi) vittnade om att de måste göra ett val. Och när de valde tro gav Gud dem en förnyad intimitet med Jesus. Men det skedde när deras smärtsamma prövning var som värst. David vittnade om sin värsta stund, "Här är en betryckt som ropade, och HERREN hörde honom och frälste honom ur all hans nöd" (Psaltaren 34:7).

Vårt andra val är att stanna kvar i ängslig fruktan. Om vi tillåter oss själva att oroa oss för en sak idag kommer vi att oroa oss för två saker i morgon. Kort sagt, våra farhågor kommer att fortsätta öka när vågorna med problem fortsätter komma. Om inte våra farhågor hejdas kommer vårt ängsliga sinne fortsätta sänkas ner i en bottenlös avgrund.

Vi måste helt enkelt vara övertygade om att vi är älskade av vår himmelske Fader, hur våldsam vår prövning än blir. Vi kanske hör röster av fruktan bland de stigande vågorna av bekymmer, men David har klart och tydligt vittnat: "Guds röst hörs över strömmarna!"

Dessa människors vittnesbörd hade alla något annat gemensamt: Var och en kämpade sig igenom en själens mörka natt. Jag har genom åren blivit övertygad om att detta är en upplevelse som varje trofast Kristi tjänare möter.

De beskrev alla en period när allt verkade vara under ett moln av mörker med Guds röst tyst. De gjorde allt de visste om för att försöka höra från himlen men mörkret bara fortsatte.

Det är för just sådana stunder som Skriften säger att vi ska känna till och tro på den kärlek Gud har till oss. När vår värld vänds upp och ner, blir vi som mest sårbara för fiendens lögner. Satan kommer att försöka använda våra kriser för att få ner oss i en förtvivlans avgrund. Under de stunderna behöver vi kunna stödja oss på vår kunskap om Guds kärlek till oss.

Under mina åttio år på jorden har jag fått många prövningar kastade på mig. Och det här är den enda sanning som har förankrat mig genom allt: Gud älskar mig ständigt, genom varje prövning i livet.

Vittnesbörden vi tog emot innehöll också denna sanning. I varje exempel när en troende använde Guds Ords sanning kom Jesus till den personen. Och hans hjälpande Ande gav dem tröst och förnyade deras styrka i deras mörka stund.

Naturligtvis är det inte alltid lätt att använda tro när vi plågas. Ofta har vi helt enkelt inte styrkan när smärta tynger ner oss. Vid sådana tillfällen kan kristna låta Guds löften slinka iväg.

C.H. Spurgeon, en av de största predikanterna genom historien, led av allvarlig depression. (Under hans tid var detta tillstånd känt som "melankoli.") Vad var Spurgeons botemedel? Han höll fast vid Psaltaren. Guds bestående löften var den enda sanna källan till tröst för Spurgeon när hans värld verkade falla ihop runt honom. När den store predikanten inte hade kraft att läsa dem själv lät han någon annan läsa dem för honom. Han visste att de skulle ge honom tröst och styrka. "Alltså kommer tron av predikan, men predikan i kraft av Kristi ord" (Romarbrevet 10:17).

"Ty den som vill komma till Gud måste tro att han är till, och att han lönar dem som [ihärdigt, KJV] söka honom" (Hebreerbrevet 11:6). Jag tror detta ord är avsett särskilt för troende som är mitt i en prövning. Herren säger, "Jag har en belöning till dig i din prövning. Hämta den! Jag har sparat en välsignelse av styrka för dig vid denna stund, och jag vill att du ska få den."

Vi behöver genomdränka oss med Guds Ord – vara uppmärksamma på hans löften, förtrösta på hans trofasthet och hålla fast vid det som är sant. Det är det enda sättet att stänga av störtflodens demoniska röst.

Jag har gjort en hel del hemarbete i detta ämne. Och jag vill dela med dig sanningarna inneslutna i Guds Ord som har välsignat och uppmuntrat mig så mycket. De har alla att göra med hans storhet.

Det finns inte en större lovprisare av Guds storhet än David. När han komponerade sina psalmer byggde David upp sin egen tro på den ständigt ökande kunskapen om Guds storhet. Reflektera över dessa berömda avsnitt:

"Stor är HERREN och högt lovad… Ty sådan är Gud, vår Gud, alltid och evinnerligen; intill döden skall han ledsaga oss" (Psaltaren 48:2, 15). "Vem är en gud så stor som Gud? Du är Gud, en Gud som gör under; du har uppenbarat din makt bland folken" (77:14-15).

"Ingen är dig lik bland gudarna, Herre, och intet är såsom dina verk… Du är stor, och du gör stora under; du allena är Gud" (86:8, 10).

Enligt David lägger sig all vår fruktan inför kunskapen om Guds storhet. Det är därför han prisar så många dimensioner av vår Herres storhet. Allt är avsett för att bygga vår tro.

David prisar storheten i Guds undergörande makt.

"Ty HERREN är en stor Gud, en stor konung över alla gudar. Han har jordens djup i sin hand, och bergens höjder äro hans" (Psaltaren 95:3-4).

"Honom som allena gör stora under… honom som har gjort himmelen med förstånd… honom som har utbrett jorden över vattnen… honom som har gjort de stora ljusen… solen till att råda över dagen… månen och stjärnorna till att råda över natten" (136:4-9).

Jag tittade nyligen på en dokumentär om stjärnorna och galaxerna. Astronomer talar om för oss att det inte finns miljoner utan miljarder galaxer i universum. De är oräkneliga, och vår Gud skapade var och en. Sannerligen, han känner varje stjärna och gav dem alla namn: "Han bestämmer stjärnornas mängd, han nämner dem alla vid namn" (147:4).

Vi kan helt enkelt inte förstå vår Guds många under. Hans storhet är bortom vårt förstånd!

David prisar storheten i Guds makt att hela oss.

Gud har också skapat varje människas hjärta. Och det finns inte någon annan makt som verkligen kan hela våra hjärtan. "Han helar dem som hava förkrossade hjärtan, och deras sår förbinder han" (Psaltaren 147:3).

Herren förstår våra djup av smärta mer än någon människa kan: "Vår Herre är stor och väldig i kraft, hans förstånd har ingen gräns" (147:5). Bara Herren som gjorde oss vet vad våra hjärtan behöver för att föra oss igenom våra största prövningar.

David prisar Guds storhets makt över varje ström.

David påminner oss om Guds storhet till och med mitt i förkrossande strömmar. De strömmar vi är i nu har kanske höjt sina röster högt, men Gud regerar över hela naturen. Endast han har makten.

David ger röst åt de enträgna bönerna från dem som överväldigas av strömmarna i deras själar: "Fräls mig, Gud; ty vattnen tränga mig inpå livet. Jag har sjunkit ned i djup dy, där ingen botten är; jag har kommit i djupa vatten, och svallet vill fördränka mig. Jag har ropat mig trött, min strupe är förtorkad; mina ögon försmäkta av förbidan efter min Gud" (Psaltaren 69:2-4).

Men David har också gett oss vårt svar mitt i varje väldig ström: "Men väldig är HERREN i höjden, mer än bruset av stora vatten, väldiga vatten, havets bränningar" (93:4).

Just nu höjer sig stormfloderna för många troende – i olyckor, prövningar och allvarliga problem. Men Gud har förkunnat sitt löfte: "Om du ock måste gå genom vatten, så är jag med dig, eller genom strömmar, så skola de icke fördränka dig; måste du än gå genom eld, så skall du ej bliva svedd, och lågorna skola ej förtära dig" (Jesaja 43:2).

David prisar storheten i Guds nåd.

"Barmhärtig och nådig är HERREN, långmodig och stor i mildhet... Ty så hög som himmelen är över jorden, så väldig är hans nåd över dem som frukta honom… Men HERRENS nåd varar från evighet till evighet över dem som frukta honom, och hans rättfärdighet intill barnbarn" (Psaltaren 103:8, 11, 17).

"Ty din nåd är stor ända uppöver himmelen… och över hela jorden sträcke sig din ära" (108:5-6).

"Jag skall vara såsom ett grönskande olivträd i Guds hus; jag förtröstar på Guds nåd alltid och evinnerligen" (52:10).

David prisar Guds storhet i välsignandet av dem som förtröstar på honom.

"Huru stor är icke din godhet, den du förvarar åt dem som frukta dig, och den du bevisar inför människors barn mot dem som taga sin tillflykt till dig! Du beskärmar dem i ditt ansiktes beskärm mot människors sammangaddning; du döljer dem i din hydda mot tungors angrepp" (Psaltaren 31:20-21).

När David utropar, "Hur stor är icke din godhet!" säger han, "Jag är överväldigad av att den godhet Gud har i förvar." Han lovsjunger den ofattbara källan av nåd och barmhärtighet som Gud har i förvar för oss. David vittnar, "Ja, jag tror förvisso att jag skall få se HERRENS goda i de levandes land" (27:13). [KJV, "Jag skulle ha blivit modlös om jag inte hade trott att jag skulle få se Herrens goda i de levandes land".]

Gud säger att han vill belöna vår tro. Och han vill att vi söker honom för de belöningarna nu mitt i våra kriser. Letar du efter ett tecken på hopp för en upprorisk son eller dotter? Behöver du se bara en enda spricka i din ekonomiska storms moln? Ropa till Herren i tro; han kommer till dig med tröst och styrka. Han vill belöna dig med förnyat hopp och förse dig med all kraft i de strömmar du är i just nu. Hans röst höjer sig över varje stormflod!

Jag lämnar dig med detta: Guds Ord är tydligt med att vi inte ska oroa oss över världskriser. Vi ska inte bekymra oss över ekonomin. Han vill ta bort all stress över våra nära och kära, våra familjer, våra smärtor och prövningar. Och han har gett oss skälet till denna väldiga tröst och förvissning: Vår Gud är stor och högt prisad!

Halleluja!